Vildsvanarna
Det var en gång en kung som hade elva söner och en dotter, prinsessan Elisa. Syskonen älskade varandra mer än allt. De sprang i skogarna, läste i samma bok och sjöng samma sånger.
Men kungen gifte om sig, och den nya drottningen bar ett kallt hjärta och hade hemlig trollkonst. Hon tålde inte barnens glädje. Med giftiga ord drev hon bort Elisa till en bondgård långt borta. En skymningskväll kastade hon en förtrollad slöja över prinsarna. I samma stund lyfte elva vilda svanar från slottsgården, var och en med en liten gyllene krona i fjädrarna.
När Elisa blev äldre flydde hon från gården för att söka sina bröder. Hon vandrade genom djupa skogar, drack ur klara källor och frågade vinden om råd. En kväll, när himlen brann i orange och rosa, kom elva svanar flygande över en spegelblank sjö. De landade vid strandkanten, och i skymningens sista ljus föll fjädrarna som vita löv till marken. Där stod hennes bröder, mänskliga igen, med glädje i ögonen.
"Vi är förtrollade," sade de. "På dagen är vi svanar, om natten människor. Havet skiljer vårt hem från världen. Men vi ska bära dig dit imorgon."
De flätade en stark matta av böjliga grenar och breda blad. Morgonen därpå lyfte svanarna den högt upp mot skyarna. Elisa höll fast och bad medan havet låg som blått glas under dem och vågorna reste sig som berg. Till sist nådde de en karg klippa mitt i havet, där bröderna vilade varje natt.
När Elisa somnade där hörde hon en röst i drömmen, mild som dagg: "Det finns en väg att bryta förtrollningen. Plocka brännässlor – de som växer i kyrkogårdens skuggor och i grottornas fukt. Karda dem, spinna tråd och sticka elva skjortor med långa ärmar, en till varje bror. Och du måste tiga. Inte ett ord, inte en viskning, förrän det sista plagget är klart. Ett enda ord – och allt går förlorat."
Nästa morgon började Elisa sitt tysta arbete. Hon fann en grotta där vågorna sjöng, och hon plockade brännässlor. De brände som eld. Händerna sved, små blåsor sprack, men hon bet ihop och fortsatte. Hon spann den grova tråden, hon stickade maska efter maska, dag efter dag, natt efter natt. Bröderna kom varje kväll, talade till henne med varma ord, och hon log utan att säga något.
En dag jagade en ung kung på ön och fann den tysta flickan med de stickande nässlorna och de märkliga skjortorna. Han såg hennes godhet spegla sig i hennes blick och förde henne varsamt till sitt slott. Han bad om hennes hand. Elisa kunde inte tala, men hon lade sin hand i hans. Hon fortsatte sitt arbete i ett ljust rum i tornet, där solen skrev guld över golvet.
Men hovets viskningar växte. "Hon plockar nässlor från kyrkogården," sade de rädda. "Hon mumlar inga ord – är hon en häxa?" En allvarlig man i svart såg hennes brända händer och misstänkte det värsta. En natt följde de efter henne och såg henne samla nässlor bland de gamla stenarna. Rädslan gjorde dem blinda. De grep henne och dömde henne utan att förstå.
På dagen då hon skulle brännas på bål blev hon förd genom staden. Folket såg hennes tystnad och högen av gröna nässlor i hennes famn, och de skakade på huvudet. Men i vagnen låg tio färdiga skjortor – den elfte hade bara en ärm kvar. Fingrarna flög, maskorna höll andan.
Då hördes ett vinande i luften. Elva vilda svanar cirklade ner som snö i sommar. Elisa reste sig, kastade den första skjortan över den första svanen – och i samma ögonblick stod en prins där. Skjorta efter skjorta flög genom luften, och bror efter bror befriades. När hon slungade den sista, den ofärdiga, stod den yngste framför henne: människa till hälften, men med en vit svanvinge i stället för ena armen.
Tystnadslöftet var brutet, för arbetet var gjort. Elisa lyfte blicken och talade äntligen: hon berättade allt, från den onda drottningens trolldom till nätterna av smärta och hopp. Hon höll fram sina såriga händer. Kungen kom fram, rörd och skamsen över allas misstro, och lade sin mantel omkring henne. De som anklagat henne sänkte sina huvuden.
Freden återvände. Bröderna bodde nära havet, fria och lyckliga. Den yngste bar sin vita vinge med stolthet – ett minne av systerns mod. Elisa och kungen levde länge och väl. Och där brännässlor tidigare stack, växte nu trädgårdar med mjuka, gröna blad, förvandlade av kärlek och tålamod.
Och om du någon gång ser svanar flyga i skymningen, tänk på syskonen som höll tillsammans, i tystnad och storm, tills förtrollningen brast.
