Den sista pärlan

H.C. Andersen
2,6
5 betyg
3 min

Det var ett rikt hus, ett lyckligt hus. Allt där inne, herrskap och tjänstefolk, vännerna med, var lyckliga och glada. Där hade just nyss fötts en arvinge, en son, och både mor och barn mådde bra.

Lampan i den trevliga sängkammaren var till hälften övertäckt, tunga gardiner av dyrbart sidentyg var tätt hopdragna för fönstren. Mattan var tjock och mjuk som mossa, allt var för att blunda, sova, skönt vila sig på. Och det gjorde också vakhustrun. Hon sov, och det kunde hon, allt var gott och präktigt här. Husets skyddsande stod vid sängens huvudände. Över barnet vid moderns bröst bredde sig liksom ett nät av tindrande stjärnor, så rika. Var och en av dem var en lyckans pärla. Livets goda feer, alla hade de lämnat sin gåva till den nyfödda. Här lyste hälsa, rikedom, lycka, kärlek, kort sagt allt vad människorna kunde önska sig på jorden.

— Allt är här lämnat och givet, sade skyddsanden.

— Nej! ljöd en stämma strax invid, det var barnets goda ängel. En fe har ännu inte lämnat sin gåva, men hon lämnar den, lämnar den en gång, om också år kommer att förgå. Den sista pärlan fattas!

— Fattas! Här får ingenting fattas, och skulle det verkligen vara så, låt oss då söka upp henne, den mäktiga feen, låt oss gå till henne!

— Hon kommer, hon kommer en gång! Hennes pärla måste vara med för att kransen skall kunna bindas samman.

— Var bor hon? Var är hennes hem? Säg mig det, jag går och hämtar pärlan!

— Du vill det! sade barnets goda ängel. Jag för dig till henne, var hon än må vara. Hon har ingen varaktig stad, hon kommer till kejsarens slott och till den fattigaste bonde, ingen människa går hon spårlöst förbi, åt dem alla lämnar hon sin gåva, det kan vara en diamant eller en leksak. Även detta barn måste hon möta. Du tänker, att tiden är lika lång, men inte lika nyttig, nå väl, låt oss gå att hämta pärlan, den sista pärlan i denna rikedom!

Och hand i hand svävade de bort till det ställe, som för den stunden var feens hem.

Det var ett stort hus med mörka gångar, tomma rum och förunderligt tyst. En rad av fönster stod öppna, så att den kalla luften riktigt kunde tränga in. De långa, vita, nedhängande gardinerna rörde sig av luftdraget.

Mitt på golvet stod en öppen likkista, och i denna vilade liket av en kvinna, ännu i sina bästa år. De vackraste friska rosor låg strödda över henne, så att man inte kunde se annat än de hopknäppta, fina händerna och det ädla ansiktet.

Vid kistan stod man och barn, en hel skara var det. Det minsta satt på faderns arm, de tog sitt sista farväl. Och mannen kysste hennes hand, som nu var som ett vissnat löv, men som förr med styrka och kärlek hade vårdat sig om dem. Bittra, tunga tårar föll i stora droppar ned på golvet, men inte ett ord yttrades. I tystnaden här låg en värld av smärta. Och stilla, snyftande gick de bort.

Där stod ett ljus, lågan fladdrade för vinden och sköt upp sin långa, röda spets. Främmande folk kom in, de lade kistlocket över den döda, de slog i spikarna, starkt ljöd hammarslagen genom husets rum och gångar.

— Vart för du mig? frågade skyddsanden. Här bor ingen fe, vars pärla hör till livets bästa gåvor.

— På detta ställe bor hon, här i denna heliga stund, sade skyddsängeln och pekade bort åt vrån, och där, där modern hade suttit bland blommor och tavlor medan hon var i livet, där, där hon såsom husets välsignande fe nickade kärleksfullt åt man, barn och vänner, där hon, som husets solstråle, spridde glädje och var det helas sammanhållning och hjärta, där satt nu en främmande kvinna, klädd i långa kläder. Sorgen var det, härskarinnan här, moder nu i den dödas ställe. En brännande tår trillade ned i hennes knä. Den blev en pärla. Den gnistrade med alla regnbågens färger, och ängeln tog den, och pärlan glänste som en stjärna med sjufärgad glans.

— Sorgens pärla, den sista, som inte får fattas! Genom den förhöjs de andras glans och makt. Ser du skimret här av regnbågen, den som förenar jorden med himlen? För var och en av våra kära, som dör ifrån oss, finns det en vän mer i himlen att längta efter. I jordens natt ser vi uppåt mot stjärnorna, ut mot fulländningen. Betrakta sorgens pärla! I den ligger tankens vingar. De bär oss bort härifrån.

Slut

Ditt betyg

Mer av H.C. Andersen