Den fula ankungen

H.C. Andersen
5,0
4 betyg
13 min

Det var så härligt ute på landet. Det var sommar, majsen var gul, ängen var grön, och storken gick på sina långa, röda ben och talade egyptiska, för det språk han hade lärt sig från sin mor. Runt fält och ängar fanns stora skogar, och i mitten av skogarna djupa sjöar. Ja, det var underbart där ute i landet! Mitt i solskenet låg en gammal herrgård med djupa kanaler runtom, och från väggen och ner till vattnet växte stora blommor som var så höga att små barn kunde stå upprätt under de största. Och under en blommas blad låg en anka i dess rede. Hon skulle kläcka sina små älsklingar, men nu var hon nästan upprörd eftersom det varade så länge och hon sällan fick besök. De andra änderna tyckte bättre om att simma i kanalerna än att springa upp och sitta under blommorna för att tjattra med henne.

Slutligen kläcktes det ena ägget efter det andra: "Pip!", sa de. Alla de gula levde upp och stack ut huvudet.

"Kvack!", sa ankan, och sedan kröp ungarna ut och tittade på alla sidor under de gröna bladen, och mamman lät dem se så mycket de ville, för det gröna är bra för ögonen.

"Så stor världen är", sade alla ungarna. För de hade nu en helt annan plats än när de låg inne i ägget.

"Tror ni att det här är hela världen", sa mamman. "Nä ni, den sträcker sig långt in på andra sidan trädgården, ända in i prästens fält! Men där har jag aldrig varit! Men nu är ni alla här!" - och sedan stod hon upp, "Nej, inte alla, det största ägget finns kvar! Hur länge ska det hålla! Nu är jag trött på att vänta!". Och sedan satte hon sig ner igen.

"Hur går det?", frågade en gammal anka som kom på besök.

"Ett av äggen tar så lång tid" sa ankan i boet. "Det kommer aldrig kläckas! Men nu måste du se de andra! De är de vackraste ankorna jag har sett! De ser alla ut som sin far, den usligen, han kommer aldrig och hälsar på mig."

"Låt mig se ägget som inte kommer att kläckas!", sa den gamla ankan. "Du kanske tror att det är ett kalkonägg! Så har jag också blivit lurad en gång, och vilket besvär jag hade med dessa kalkonungarna, för de är rädda för vattnet ska jag säga er! Jag kunde inte få dem att simma! Jag kacklade och sprätte, men det hjälpte inte! - Låt mig se ägget! Ja, det är ett kalkonägg! Låt det ligga och gå och lär de andra barnen att simma!"

"Åh, jag ska sitta lite till", sa ankmamman. "Om jag har legat så här länge kan jag lika gärna sitta lite till!"

"Snälla nån", sa den gamla ankan, och sedan gick hon.

Slutligen kläcktes det stora ägget. "Pip! pip!", sa ungen och tumlade ut. Han var så stor och ful. En annan såg på honom och sa: "Det är en fruktansvärd stor kille det". "Ingen av de andra ser så där ut! Det bör dock inte vara en kalkonunge! Vi ska snart ta reda på det! I vattnet måste han, om jag så ska knuffa i honom! "

Nästa dag var det ett strålande väder. Solen sken på all grönska. Ankmamman och hela hennes familj gick ner till kanalen. Plask! Ankan hoppade i vattnet. "Kvack! Kvack!", sa hon och den ena ungen efter den andra plumsade i. De kom djupt under vattenytan, men kom upp omedelbart igen och flöt så fint. Benen gick av sig själva, och de var alla ute, till och med den fula, gråa ungen.

"Nej, det är inte en kalkonunge", sa ankmamman. "Se så fint den använder benen, hur den sträcker på sig! Det är min egen unge! Den är rätt så fin när man verkligen tittar på den. Kvack! Kvack! - Kom med mig nu, så ska jag ta dig ut i världen och presentera dig i ankgården. Men håll dig alltid nära mig så att ingen kliver på dig och se upp för katterna!"

Och sedan kom de in i ankgården. Det var ett fruktansvärt kackel där, för det var två familjer som kämpade om en åls huvud, men ändå fick katten det.

"Se, det är så det går till i världen!", sa ankmamman och slickade sig om näbben, för hon ville också ha ålens huvud. "Använd nu benen", sa hon. "Se till att du kan klara dig själv, och se till att bocka för den där gamla ankan där! Hon är den främsta av dem alla här! Hon är av spansk blod, det är därför hon är så fet. Och som du ser har hon ett rött tyg på benet! Det är något oerhört tjusigt, och den finaste utmärkelse en anka kan få. Det betyder att de inte vill bli av med henne, och att hon ska få extra uppmärksamhet från människor och djur! - Kvack! En väluppfostrad dotter vrider fötterna utåt, precis som far och mor! Se så! Ner med halsen nu och säg kvack!"

Och de gjorde de. Men de andra ankorna tittade på dem och sa ganska högt: "Se! Måste vi ha de här också! Som om vi inte räckte ändå! Och se vad den ena ser ut! Vi kommer inte stå ut med honom!". Och omedelbart flög en anka och bet den i nacken.

"Lämna honom i fred", sa mamman. "Han gör ingenting!"

"Nej kanske inte, men han är för stor och för konstig", sa den som bet. "Och då borde han bli pickad!"

"Det här är vackra barn du har", sade den gamla ankan med tyget om benet till mamman. "Alla är vackra, förutom en. Den blev inte bra alls! Jag önskar att du kunde lägga ägget på nytt!"

"Det går tyvärr inte", sa mamman. "Han är inte så snygg kanske, men han har ett väldigt bra humör och simmar så väl som någon av de andra! Jag hoppas att han blir stiligare och något mindre med tiden! Han har legat i ägget för länge och därför har han inte fått rätt figur!". Och sen putsade hon ungens fjädrar och log mot den gamla ankan. "Jag tror att han kommer att bli stark, och han kommer säkert att duga till något!"

"De andra ungarna är vackra nog", sade den gamla ankan. "Nu så. Känn er som hemma och om ni hittar ett ålhuvud kan ni ta det till mig!"

Och så var de som hemma.

Men den stackars ungen som var sist med att komma ut ur sitt ägg såg fruktansvärd ut. Han var biten, puffad och skuffad av ankorna och kycklingarna. "Han är för stor!" sa de alla. En kalkonhane, som trodde att han var en kejsare för att han hade fötts med sporrar, puffade upp sig som ett skepp med fulla segel och började kackla mot honom tills han var alldeles röd i ansiktet. Den stackars ungen visste varken var han skulle våga stå eller gå, och han var så bedrövad eftersom han såg så ful ut och blev utskrattad av hela ankgården.

Så det gick det den första dagen, och efter det blev det bara värre och värre. Den stackars ankungen jagades av alla, till och med hans syskon var elaka mot honom. "Om bara katten skulle ta dig, din fuling!" sa de. Och mamman sa: "Gå bara bort härifrån, jag önskar att du var långt härifrån!". Och ankorna bet honom, och hönorna pickade på honom, och flickan, som skulle mata djuren, sparkade honom med foten.

Då sprang han och hoppade över staketet. De små fåglarna i buskarna blev förskräckta. "Det är för att jag är så ful", tänkte ankungen och stängde ögonen, men sprang ändå, ända till han kom fram till den stora mossen där de vilda ankorna bodde. Där låg han hela natten, så trött och så sorglig.

På morgonen flög de vilda ankorna fram för att titta på den nya kamraten. "Vad för sort är du?", frågade de, och ankungen vände sig åt alla sidor och hälsade och bugade så gott han kunde.

"Du är väldigt ful", sa vildankorna, "men det gör oss detsamma så länge du inte gifter in dig i vår familj".

Den stackaren! Tanken på äktenskap hade aldrig slagit honom. Allt han hoppades på var att de skulle låta honom bara ligga i vassen och dricka lite vatten från träsket.

Där låg han i två dagar. Sedan kom två vilda gäss. De hade inte varit ute ur sina ägg särskilt länge och därför var det väldigt självsäkra.

"Lyssna kompis", sa de. "Du är så ful att vi gillar dig! Du borde bli en flyttfågel! Följ med oss. I närheten finns en mosse där det finns många trevliga gäss, damer som vet hur man säger kvack! Du som är så ful kommer fånga allas uppmärksamhet!"

Pang! Pang! Skott ekade i luften och de båda vildgässen föll döda i vassen. "Pang! Pang!" lät det igen, och mängder av vildgäss flög upp från vassen. Det pågick en stor jakt. Jägarna låg runt hela mossen och några satt uppe i trädgrenarna. Den blå röken gick som moln kring vassen och hängde långt över vattnet. I leran kom jakthundarna. Vassrören svängde och svajade åt alla håll. Den stackars ankungen var skräckslagen. Han vände ner huvudet för att få det under vingen, och samtidigt stod där nära den en oerhört stor hund, med tungan hängandes en vansinnig blick. Han öppnade sina stora käkar och visade de vassa tänderna - och plötsligt - Plask-plask! - så gick han vidare utan att röra ankungen.

"Åh, tack och lov!", suckade ankungen. "Jag är så ful att inte ens hunden bryr sig om att bita mig!"

Och sedan låg han helt stilla medan hagelskotten ven genom vassen och det small och ekade i luften. Först långt in på dagen blev det tyst igen, men den stackars ungen väntade flera timmar innan han såg sig omkring. Sen skyndade han sig bort från träsket så långt han kunde. Han sprang över mark och han sprang över äng, och vinden blåste så att han hade svårt att hålla balansen.

Fram på kvällen kom han fram till en fattig liten bondgård. Det var så eländigt att det inte ens visste vilket håll det skulle falla åt, och därför förblev det stående. Vinden blåste så hårt på ankungen att han var tvungen att sitta på svansen för att hålla emot, och det blev värre och värre. Då märkte han att dörren hade lossnat från ett av sina gångjärn och hängde snett så att han nätt och jämnt kunde glida genom glipan in i vardagsrummet, och det gjorde han.

Här bodde en gammal kvinna med sin katt och sin höna. Och katten, som hon kallade Sonke, kunde skjuta rygg, spinna, och till och med le så det gnistrade, men då fick man stryka honom medhårs.Hönan lade bra ägg, och gamla kvinnan älskade den som om den vore hennes eget barn.

På morgonen uppmärksammades den konstiga ankungen omedelbart, och katten började spinna och hönan kluckade.

"Vad i allsin dar!" sa den gamla kvinnan och såg sig omkring, men hon såg inte bra, och trodde att ankungen var en anka som hade sprungit vilse. "Det var en fin fångst," sa hon. "Nu kommer jag få ankägg, om det inte är en hane! Vi måste prova!"

Och sedan sattes ankungen på prov i tre veckor, men inga ägg kom. Och katten var husets herre och hönan var husets dam, och de sa alltid: "Vi och världen", för de trodde att de var halva världen och den bästa halvan dessutom. Ankungen tyckte att man kunde ha en annan syn på saken också, men hönan ville inte lyssna på det.

"Kan du lägga ägg?", frågade hon.

"Nej."

"Nå, var då så god och håll tyst."

Och katten frågade: "Kan du skjuta rygg, spinna eller hoppa?"

"Nej."

"Håll då dina åsikter för dig själv när förnuftiga människor talar."

Ankungen satt i ett hörn och kände sig modfälld. Sen kom han ihåg den friska luften och solskenet, och blev så sugen på att simma att han inte kunde hålla sig utan berättade om det för hönan.

"Vad i all världen har det tagit åt dig?", utbrast hönan. "Du har inget att göra, och det är därför du får för dig sådana löjliga saker. Lägg ett ägg eller lär dig att spinna så kommer du komma över det."

"Men det är så härligt att flyta på vattnet", sa ankungen. "Så härligt när det sköljer över huvudet innan man dyker ner mot botten!"

"Ja ja, det måste vara härligt", sa hönan. "Jag tror att du har bivit galen. Fråga den kloka katten huruvida han tycker om att dyka ner i vattnet eller inte. Själv säger jag ingenting. Eller fråga den gamla kvinnan, hon är klokast av dem alla. Tror du hon tycker det är trevligt att simma ner till botten?"

"Du förstår inte mig", sa ankungen.

"Vem gör det då tror du? Inte kan du tro att du är smartare än katten och den gamla kvinnan. Var inte så otacksam kära barn. Var bara tacksam att vi varit så gästvänliga mot dig. Är du inte glad att du träffat oss som kan berätta för dig hur saker går till? Du är så trög att det inte är roligt alls att prata med dig. Tro mig, jag säger det här för din egen skull. Jag säger obehagliga sanningar, för det är enda sättet att veta vilka som är dina riktiga vänner. Se till att lägga några ägg nu, eller lär dig spinna."

"Jag tror det är bäst att jag ger mig ut i stora världen", sa ankungen.

"Skyll dig själv", svarade hönan.

Så begav sig ankungen iväg. Han flöt på vattnet och dök till botten, men fortfarande ignorerade alla andra djuren honom för att han var så ful.

Sen kom hösten. Löven på träden blev gula och röda. Vinden fångade dem och snurrade dem i virvlar. Himlen såg kylslagen ut med moln som var tunga av snö och hagel. Uppe på staketet satt räven och ropade, "kallt! kallt!". Man blev frusen av att tänka på det. Stackars lilla ankunge!

En kväll då solen höll på att gå ner dök en flock med stora stiliga fåglar upp ur vassen. Ankungen hade aldrig sett så vackra fåglar förut. De var strålande vita, med långa ståtliga halsar. Det var svanar. De gav ifrån sig ett underligt läte medan de sträckte på sina stora vingar och gjorde sig redo att ge sig av mot varmare trakter och öppet vatten. De flög så högt så högt att den lilla ankungen kände en viss oro när han tittade på dem. Han snurrade runt, runt i vattnet, som ett hjul. Han sträckte på halsen för att se varåt de flög och gav samtidigt ifrån sig ett ljud som var så konstigt att han skrämde slag på sig själv. Åh, han kunde inte glömma dessa stiliga, lyckliga fåglar, och när alla fåglarna hade flugit sin väg dök han ner mot botten. Och när han kom upp igen var han alldeles utom sig. Han visste inte vad det var för fåglar eller varåt de skulle, ändå älskade han dem så som han aldrig tidigare älskat någonting. Det var inte det att han var avundsjuk. Hur skulle han någonsin våga drömma om att själv vara så vacker? Nej han skulle varit tacksam om fåglarna bara hade stått ut med honom, den stackars fula varelsen.

Vintern blev mycket kall. Så kall att ankungen var tvungen att simma fram och tillbaka i vattnet för att hindra det från att frysa ihop. Men för varje natt som gick blev hålet han simmade i mindre och mindre. Sen blev det så kallt att han var tvungen att simma och simma hela tiden för att hindra isen att frysa in på honom, och till slut blev han så trött att han inte orkade simma mer, och frös fast i isen.

Tidigt den morgonen kom en bonde förbi, och när han såg vad som hade hänt så gick han ut på isen och trampade till på den med sin sko så att den sprack, och bar med sig ankungen hem till sin fru. Där återhämtade sig ankungen, men när barnen kom och ville leka med honom blev han rädd och trodde de skulle skada honom. Skräckslagen sprang han rakt ner i mjölkfatet, och skvätte mjölk över hela rummet. Kvinnan kastade upp händerna i lufen och skrek, och ankungen flaxade vidare ner i smörbyttan och sen ner i mjölburken. Kan du tänka dig hur han såg ut nu! Kvinnan skrek och viftade efter honom med eldgaffeln. Barnen snubblade över varandra när de försökte fånga honom, och de skrattade och skrek. Som tur var stod dörren öppen, och ankungen sprang raka vägen ut och gömde sig i buskarna, i den nyfallna snön.

Vintern var hård och kärv för den lilla ankungen, men när solen återigen började skina och värma landet levde ankungen fortfarande. Lärkorna började sjunga igen, och det var en vacker vår.

Så, helt plötsligt, lyfte han sina vingar. De svepte genom luften kraftfullare än någonsin tidigare, och vingslagen lyfte honom upp i luften. Innan han visste ordet av befann han sig i en trädgård där äppelträden stod i blom. Syrenbuskarna fyllde luften med doft och hängde i klasar från långa gröna grenar som böjde sig över en vindlande å. Det var en underbar plats om våren!

Från snåren framför honom kom tre vackra svanar. De burrade med fjädrarna och simmade med lätthet ner i ån. Ankungen kände igen dessa vackra djur, och en underlig känsla av sorg kom över honom.

"Jag måste flyga till dessa fåglarnas konungar. De kommer hacka mig i bitar för att jag, som är så ful, vågar mig nära dem. Men det bryr jag mig inte om. Hellre det än att bli biten av ankorna, pickad av hönorna, sparkad på av bondflickan, eller uthärda ännu en miserabel vinter."

Så flög han ner i vattnet och simmade fram till de tjusiga svanarna. De såg honom, och svepte fram mot honom med deras fjädrar resta. "Döda mig!", ropade den stackars ankungen, och böjde sig ner och väntade på döden. Men vad såg han inte när han tittade ner i vattnet. Sin egen spegelbild! Och det var inte längre bilden av en klumpig, smutsig och ful fågel. Han var själv en svan! Att födas på en ankgård har ingen betydelse så länge man kommer från ett svanägg.

Han var utom sig av lycka! De stora svanarna simmade nära omkring honom och strök honom med sina näbbar.

Flera små barn kom ner till ån för att kasta brödbitar på vattnet. "Där är en ny!", ropade det minsta barnet. "Ja, en ny har kommit!", instämde de andra. Och de dansade och klappade i händerna, och sprang för att hämta sina föräldrar.

Och föräldrarna kom och kastade bröd och kakor de också. "Den nya är den stiligaste av dem alla", sa de. "Han är så ung och snygg!". De gamla svanarna bugade inför honom.

Då blev ankungen blyg och stoppade in huvudet under vingen. Han förstod sig inte på detta. Han var väldigt glad, men inte stolt, för ett gott hjärta blir aldrig stolt. Han tänkte på hur han hade blivit förföljd och hånad, och nu hörde han dem alla kalla honom den vackraste av vackra fåglar. Syrenerna doppade sina klasar i ån framför honom, och solen sken varm och mild. Han burrade med fjädrarna och sträckte på sin slanka hals, och jublade av hela sitt hjärta: "Jag kunde aldrig ha drömt om att det fanns så mycket lycka, när jag var den fula ankungen!"

Slut

Ditt betyg

Mer av H.C. Andersen