En loppa, en gräshoppa och en groda ville se vem som kunde hoppa högst och bjöd in hela världen att beskåda, och dessutom alla andra som kom för att besöka festivalen. Tre berömda höjdhoppare var de, när de möttes tillsammans i rummet.
"Jag kommer ge min välsignelse till den som vinner", sa kungen, "för det är inte så roligt om det inte finns något pris att vinna".
Loppan var den förste som klev fram. Han hade ett utsökt sätt och bugade sig åt sällskapet på båda sidor. Han var rentav nobel.
Sen kom gräshoppan. Han var betydligt tyngre, men hade ett trevligt sätt och bar en grön kostym som han hade fått vid födseln. Han sa vidare att han kom från en uråldrig Egyptisk familj där alla hade höga tankar om honom. "Jag sjunger så vackert", sa han, "att sexton andra gräshoppor som sjungit sedan födseln blev smalare bara av förargelsen att höra mig sjunga".
Det var så det gick till när loppan och gräshoppan presenterade sig själva. De tyckte båda de var värdiga vinnare utan att ens hoppa.
Hoppgrodan sa ingenting, men när den stora hunden började nosa på honom framhärdade han att han också var från en bra familj. Rådmannen, som man aldrig kunde få tyst på, intygade att hoppgrodan var en profet för det gick att utläsa väderprognosen på hans rygg.
"Jag säger ingenting", sa kungen, "men jag har ändå min åsikt".
Nu var det dags för tävlingen. Loppan hoppade så högt att ingen kunde se var han tog vägen, och därmed var de överens om att han inte hade hoppat, och att han därför skulle diskvalificeras.
Gräshoppan hoppade bara hälften så högt, men han hoppade i kungens ansikte, som sa att det var oartigt.
Hoppgrodan stod stilla länge, försjunken i tankar. Man trodde att han inte skulle hoppa alls.
"Jag hoppas bara att han mår bra", sa den stora hunden när grodan helt plötsligt hoppade, snett, pladask i prinsessans knä (som satt i en liten guldstol bredvid).
Härvid sa kungen: "Det finns ingenting högre än min dotter, så att hoppa upp till henne är det högsta man kan hoppa. För att lyckas med detta måste man ha förståelse, och hoppgrodan har visat att han har förståelse. Han är modig och intellektuell."
Och så vann hoppgrodan kungens välsignelse.
"Det gör mig detsamma", sa loppan. "Grodan kan få välsignelsen. Jag hoppade högst, men nu för tiden är det ett vackert yttre som räknas tydligen". Sen flyttade loppan utomlands och hördes aldrig mer av.
Slut