Löskragen

Det var en gång en fin kavaljer, vars hela bohag var en stövelknekt och en friserkam, men han hade den vackraste löskragen i hela världen, och det är om löskragen vi ska få höra en historia.

Löskragen var nu så gammal, att han tänkte på att gifta sig, och så hände det sig, att han kom i samma tvätt som ett strumpband.

— Nej, sade löskragen, aldrig har jag nu sett någon så smärt och så fin och så mjuk! Törs jag fråga om ert namn?

— Det säger jag inte, sade strumpbandet.

— Var hör ni hemma? frågade löskragen.

Men strumpbandet var så blygt av sig och tyckte, att det var något underligt att svara på.

— Ni är visst ett livband, sade löskragen, ett sådant där inre livband. Jag ser nog, att ni både är till nytta och prydnad, lilla jungfru!

— Ni får inte tala till mig, sade strumpbandet. Jag tycker att jag alls inte gett någon anledning därtill.

— Jo, när man är så vacker som ni, är det anledning nog, sade löskragen.

— Låt bli att komma mig så nära! sade strumpbandet. Ni ser så manfolksaktig ut!

— Jag är också en fin kavaljer, sade löskragen. Jag har stövelknekt och friserkam. Men det var nu inte sant. Det var ju hans herre, som rådde om dem, men han skröt.

— Kom mig inte nära! sade strumpbandet. Det är jag inte van vid.

— Tillgjorda varelse! sade löskragen, och så togs han ur tvätten. Han fick stärkelse, hängde på stolen i solskenet och lades därefter på strykbrädet. Där kom det varma strykjärnet.

— Fru! sade löskragen. Lilla änkefru! Jag blir alldeles varm, jag blir en helt annan en, jag kommer alldeles ur vecken, ni bränner hål i mig, hu! — Jag friar till er!

— Fras! sade strykjärnet och gick stolt fram över löskragen, ty det inbillade sig att det var ett ånglok, som skulle ut på järnvägen och dra vagnar.

— Fras! sade det.

Löskragen rispade litet upp sig i kanterna, och så kom papperssaxen och skulle klippa av rispet.

— Åh! sade löskragen, ni är säkert premiärdansös. Så ni kan sträcka på benen! Det är det vackraste jag sett! Det kan ingen människa göra efter!

— Det vet jag, sade saxen.

— Ni förtjänar att vara grevinna, sade löskragen. Allt vad jag har, är en fin kavaljer, en stövelknekt och en friserkam. Om jag bara hade ett greveskap!

— Friar han? sade saxen, ty hon blev arg, och så gav hon honom ett ordentligt klipp, och så blef han kasserad.

— Jag får väl lov att fria till friserkammen! sade löskragen. Det är märkvärdigt, vad ni har alla era tänder väl i behåll, lilla fröken! Har ni aldrig tänkt på förlovning?

— Jo, det må ni väl veta, sade friserkammen. Jag är ju förlovad med stövelknekten.

— Förlovad! sade löskragen. Nu fanns det inga fler att fria till, och så stuntade han i det.

En lång tid gick, och så hamnade löskragen i en låda på pappersbruket. Där var stort sällskap, de fina för sig och de grova för sig, såsom det bör vara. De hade allesammans mycket att berätta, men löskragen mest, han var en riktig storskrytare.

— Jag har haft så förskräckligt många kärestor, sade löskragen. Jag fick inte vara i fred. Men så var jag också en fin kavaljer med stärkelse. Jag hade både stövelknekt och friserkam, som jag aldrig begagnade. Ni skulle ha sett mig då, sett mig, då jag låg på sidan! Aldrig glömmer jag min första käresta; hon var ett livband, så fin och så mjuk. Hon kastade sig i en vattenbalja för min skull! Det var även en änkefru, som blev glödande, men jag lät henne stå och bli svart. Så var det premiärdansösen, hon gav mig den här skåran jag har, hon var så ondsint. Min egen friserkam var betagen i mig, den miste alla sina tänder av kärlekskval. Ja, jag har upplevt mycket av det slaget. Men mest synd är det med strumpebandet, livbandet menar jag, som kastade sig i vattenbaljan. Jag har mycket på mitt samvete, jag kan behöva att förvandlas till vitt papper.

Och det blev han. Alla i lådan blev vitt papper, men löskragen blev just precis det stycke vita papper varpå denna historien en gång blev tryckt, och det var därför, att han efteråt skröt så förskräckligt över vad han aldrig hade varit.

Och det ska vi tänka på, så att vi inte bär oss likadant åt. För vi kan minsann aldrig veta, om inte vi också en gång kommer hamna i lådan och bli gjorda till vitt papper och få hela vår historia tryckt frampå, även den allra hemligaste, och så sedan bli tvungna att själva springa omkring och berätta den, liksom löskragen gjorde.