Titt som tätt, då man efter ett åskväder går förbi en åker, där bovete växer, ser man, att den blivit helt svart och svedd. Det är som om en eldslåga gått fram över den, och bonden säger då: Det där har blixten gjort! Men varför har den gjort så? — Jag ska berätta vad gråsparven sagt mig, och gråsparven har hört det av ett gammalt pilträd, som stod vid en boveteåker och står där ännu. Det är ett så ärevördigt, stort pilträd, men skrumpet och gammalt. det är rämnat mitt i tu, och gräs och björnbärsrankor växer ut ur skrevan. Trädet lutar framåt, och grenarna hänger ända ned till marken, som om de vore ett långt, grönt hår.
På alla fälten runt omkring växte säd, både råg, korn och havre, ja, den vackra havren, vilken, då den är mogen, ser ut som en hel mängd små, gula kanariefåglar på en kvist. Säden stod så frodig, och ju tyngre den var, desto djupare böjde den sig i from ödmjukhet.
Men där fanns även en åker med bovete, och den åkern låg mitt för det gamla pilträdet. Bovetet böjde sig inte alls, såsom den andra säden, utan sträckte på sig stolt och styvt.
— Jag är fullt ut så rik som axet, sade det, och jag är dessutom mycket vackrare. Mina blommor är sköna som äppelträdets blommor. Det är en lust att se på mig och de mina! Känner du någon präktigare än oss, du gamla pilträd?
Och pilträdet nickade med huvudet, som om det velat säga: Jo, det gör jag visst! Men bovetet sträckte på sig av idel högfärd och sade: Det dumma trädet, det är så gammalt, att det växer gräs i magen på det!
Nu utbröt ett förskräckligt oväder. Alla fältets blommor fällde i hop sina blad eller böjde sina fina huvuden, medan stormen for fram över dem. Men bovetet satte upp huvudet i sin stolthet.
— Böj ditt huvud, som vi! sade blommorna.
— Det behöver jag inte alls! sade bovetet.
— Böj ditt huvud, som vi! ropade säden. Nu kommer stormens ängel flygande! Han har vingar, som når ifrån molnen ända ned till jorden, och han hugger dig mitt av, innan du hinner be honom vara dig nådig.
— Ja, men jag vill inte böja mig! sade bovetet.
— Slut dina blommor och böj dina blad! sade det gamla pilträdet. Se inte upp mot blixten, då molnet brister. Självaste människorna våga det inte, för i blixten kan man se in i Guds himmel, men den synen kan göra självaste människorna blinda. Hur skulle det inte då gå oss, jordens växter, om vi vågade det, vi som är mycket mindre!
— Mycket mindre! sade bovetet. Nu vill jag just se in i Guds himmel! Och det gjorde det i övermod och stolthet. Det var som om hela världen stått i eld och lågor, så blixtrade det.
Då ovädret sedan var förbi, stod blommor och säd i den stilla, rena luften så uppfriskade av regnet. Men bovetet var svartbränt av blixten. Det var nu en död, onyttig ört på marken.
Och det gamla pilträdet rörde sina grenar i vinden, och stora vattendroppar föll från de gröna bladen, som om trädet gråtit, och sparvarna frågade: varför gråter du? Här är ju så härligt! Se hur solen skiner, se hur molnen svävar, känner du inte doften från blommor och buskar! varför gråter du, gamla pilträd?
Och pilträdet berättade om bovetets stolthet, övermod och straff. Detta följer alltid. Jag, som berättar historien, har hört den av sparvarna. De berättade den för mig en kväll, då jag bad dem berätta en saga.
Slut