Elddonet

H.C. Andersen
4,0
3 betyg
41 läsningar
10 min
4-6 år

En soldat kom marscherande framåt landsvägen: ett, tu! ett, tu! Han hade en sabel vid sidan, för han hade varit ute i krig, och nu skulle han hem. Så mötte han på landsvägen en gammal häxa. Hon var så stygg och ful, och hennes underläpp hängde ända ned på bröstet. Hon sa:

— God afton, soldat! En sådan vacker sabel du har! Du ser mig ut som en äkta soldat. Nu ska du få så mycket pengar, du någonsin kan önska dig.

— Tack ska du ha, din gamla häxa! sade soldaten.

— Ser du det här stora trädet, sade häxan och pekade på ett träd, som stod bredvid dem. Det är alldeles ihåligt inuti. Där ska du klättra upp i toppen, så får du se ett hål, som du kan släppa dig ned igenom och på det sättet komma djupt ned i trädet. Jag ska binda ett rep om magen på dig, så att jag kan hissa upp dig igen, när du ropar på mig.

— Vad ska jag göra nere i trädet? frågade soldaten.

— Hämta pengar, sade häxan. Du ska veta, att när du kommer ned på botten av trädet, så befinner du dig i en stor gång, som är alldeles ljus, för där brinna flera hundra lampor. Så ser du tre dörrar, och de kan du låsa upp, för nycklarna sitter i. Går du in i den första kammaren, så ser du mitt på golvet en stor kista. Ovanpå denna sitter en hund, och han har ett par ögon så stora som ett par tekoppar, men det ska du inte bry dig om. Jag ger dig mitt blårutiga förkläde, det kan du breda ut på golvet. Gå därefter raskt fram och tag hunden och sätt honom på mitt förkläde. Lås sedan upp kistan och tag så många slantar du vill. De är allesammans av koppar. Men vill du hellre ha silver, så ska du gå in i rummet bredvid. Där sitter en hund, som har ett par ögon så stora som ett kvarnhjul. Men det ska du inte bry dig om. Sätt honom på mitt förkläde och tag du av pengarna. Vill du deremot ha guld, så kan du också få det, och det så mycket du vill bära, om du går in i den tredje kammaren. Men hunden, som här sitter på pengakistan, har två ögon, vart och ett så stort som ett kyrkotorn. Det är en hund, som förslår, må du tro! Men det ska du inte bry dig om. Sätt honom bara på mitt förkläde, så gör han dig ingenting, och tag sedan ur kistan så mycket guld du vill.

— Det var inte så dumt! sade soldaten. Men vad skall jag ge dig, din gamla häxa? För något vill du väl ha med, kan jag tänka.

— Nej, sade häxan, inte ett enda öre vill jag ha. Du skall bara ta med dig åt mig ett gammalt elddon, som min farmor glömde, då hon sist var där nere.

— Nå, så låt mig få repet om magen då! sade soldaten.

— Här är det, sade häxan, och här är mitt blårutiga förkläde.

Så klättrade soldaten upp i trädet, släppte ned sig genom hålet och stod nu, såsom häxan hade sagt, nere i den stora gången, där de många hundra lamporna brann.

Nu låste han upp den första dörren. Hu! där satt hunden med ögon stora som tekoppar och glodde på honom.

— Du är mig just en hygglig pojke, sade soldaten, satte honom på häxans förkläde och tog så många kopparslantar, som han kunde rymma i sin ficka, låste derefter igen kistan, satte hunden upp igen och gick in i det andra rummet. Usch! Där satt hunden med ögon stora som ett kvarnhjul.

— Du borde inte se så mycket på mig, sade soldaten. Du kan få ont i ögonen.

Och så satte han hunden på häxans förkläde. Men då han såg de många silverslantarna i kistan, kastade han bort alla kopparslantar, han hade, och fylde fickan med bara silvret. Nu gick han in i den tredje kammaren. — Nej, det var för illa! Hunden där inne hade verkligen två ögon stora som kyrkotorn, och de rullade som hjul omkring i huvudet på honom.

— God afton! sade soldaten och tog av mössan, för en sådan hund hade han aldrig förr sett. Men då han sett lite på honom, tänkte han, att nu kunde det vara nog, lyfte honom sedan ned på golvet och öppnade kistan. Nej, bevare oss, så mycket guld där var! Han kunde för det köpa hela Köpenhamn, bakelsemadamernas pepparkaksgrisar och alla världens tennsoldater, piskor och gunghästar. Jo, där fanns minsann pengar! — Nu kastade soldaten bort alla silverslantarna, med vilka han hade fyllt sina fickor, tog guld i stället och fyllde fickorna, mössan och stövarna, så att han knappt kunde gå. Nu hade han pengar! Hunden satte han upp på kistan, slog igen dörren och ropade därefter upp genom trädet:

— Hissa upp mig nu, din gamla häxa!

— Har du elddonet med dig? frågade häxan.

— Det var sant! sade soldaten, det hade jag alldeles glömt, och han gick nu och tog det. Häxan hissade upp honom, och så stod han åter på landsvägen, med fickor, stövlar och mössa fulla med pengar.

— Vad ska du nu göra med det här elddonet? frågade soldaten.

— Det ska du inte bry dig om, sade häxan. Du har ju nu fått pengar. Ge mig nu bara elddonet!

— Slidder sladder! sade soldaten. Säg mig genast vad du ska göra med det, annars drar jag min sabel och anfaller dig.

— Nej, sade häxan.

Så högg soldaten ned häxan. Där låg hon! Men han knöt in alla penningarna i hennes förkläde, tog det som ett bylte på ryggen, stoppade elddonet i fickan och gick raka vägen till staden.

Det var en vacker stad, och i det vackraste värdshuset tog han in, begärde de allra bästa rummen och den mat, han tyckte om, för nu var han rik, efter som han hade så mycket penningar.

Tjänaren, som skulle borsta hans stövlar, tyckte visserligen att det var ett par lustiga gamla stövlar för en så rik herre. Men han hade ännu inte köpt sig nya. Följande dag fick han stövlar som han kunde gå med, och kläder som var fina. Nu hade soldaten blivit en förnäm herre, och de berättade för honom om alla de vackra saker, som fanns i deras stad, och om sin kung och vilken vacker prinsessa hans dotter var.

— Var kan man få se henne? frågade soldaten.

— Man kan alls inte få se henne, sade de allesammans. Hon bor i ett stort kopparslott med så många murar och torn omkring. Ingen utom kungen får gå ut och in hos henne, därför att det blivit spått, att hon ska gifta sig med en simpel soldat, och det är mer än kungen klarar av.

— Henne skulle jag allt bra gärna vilja se, tänkte soldaten. Men det kunde han ju inte alls få lov till.

Nu levde han glatt och lustigt, gick på teatern, åkte i kungens park och gav de fattiga så mycket penningar, och det var vackert av honom. Han visste nog från forna dagar, hur svårt det är att inte äga ett öre. — Han var nu rik, hade vackra kläder och fick så många vänner, som alla sade, att han var en präktig karl, en riktig kavaljer, och det tyckte soldaten inte illa om. Men som han var dag gav ut penningar och inte fick in några igen, hade han slutligen inte mer än fyra öre kvar och blev tvungen att flytta bort från de vackra rum, där han hade bott, och upp i en liten, liten kammare, alldeles under taket, själv borsta sina stövlar och laga dem med en nål och tråd, och ingen av hans vänner kom till honom, för det var så många trappor att gå uppför.

Det var en kolmörk kväll, och han kunde inte en gång köpa sig ett ljus. Men så kom han i håg, att det låg en liten ljusbit i elddonet, som han tagit i det ihåliga trädet, där häxan hade hjälpt ned honom. Han tog nu fram elddonet och ljusbiten. Men i den stund han slog eld och gnistorna flög ur flintan, åkte dörren upp, och hunden, som hade ögon stora som ett par tekoppar och som han hade sett nere i trädet, stod framför honom och sade:

— Vad befaller min herre?

— Vad vill det här säga? sade soldaten. Det var min själ ett lustigt elddon. Kan jag således få vad jag vill? Skaffa mig litet pengar! sade han till hunden, och vips var han borta. Vips var han även tillbaka igen och höll en stor påse full med slantar i munnen.

Nu visste soldaten, vad det var för ett präktigt elddon.

Slog han en gång, så kom hunden, som satt på kistan med kopparslantarna. Slog han två gånger, så kom den, som hade silverpenningar, och slog han tre gånger, så kom den, som hade guld. — Nu flyttade soldaten tillbaka ned i de vackra rummen, klädde sig i de fina kläderna, och så kom strax alla hans vänner och höll så mycket av honom.

Nu tänkte han som så: Det var då underligt, att man inte kan få se den där prinsessan. Hon ska vara så vacker, säger de allesammans. Men vad tjänar det till, om hon ständigt ska sitta inne i det stora kopparslottet med de många tornen? Kan jag då omöjligen få se henne? Var är mitt elddon? Och så slog han eld, och vips kom hunden med ögon stora som tekoppar.

— Det är visserligen mitt i natten, sade soldaten. Men jag skulle så innerligt gärna vilja se prinsessan, bara ett litet ögonblick!

Hunden var strax ute genom dörren, och innan soldaten visste ord av, såg han honom åter med prinsessan. Hon satt och sov på hundens rygg och var så vacker, att envar kunde se, att det var en verklig prinsessa. Soldaten kunde inte hjälpa det, han måste kyssa henne, för han var en äkta soldat.

Hunden sprang så tillbaka igen med prinsessan. Men då det blev morgon och kungen och drottningen drack te, sade prinsessan, att hon under natten hade drömt en så underlig dröm om en hund och en soldat. Hon hade ridit på hunden och soldaten hade kysst henne.

— Jo, det var just en vacker historia! sade drottningen.

Nu skulle en av de gamla hovdamerna den följande natten vaka vid prinsessans säng för att se, om det var en verklig dröm eller vad det kunde vara.

Soldaten längtade så fasligt efter att få återse den vackra prinsessan, och så kom hunden om natten, tog henne och sprang allt vad han kunde. Men den gamla damen tog jaktstövlar på sig och sprang lika fort efter. Då hon nu såg, att de försvann i ett stort hus, tänkte hon: Nu vet jag, var det är, och ritade med en bit krita ett stort kors på porten. Därpå gick hon hem och lade sig, och hunden kom även tillbaka med prinsessan. Men då han såg, att ett kors var ritat på porten till huset, där soldaten bodde, tog även han en bit krita och satte kors på alla portarna i hela staden, och det var klokt gjort, för nu kunde ju hovdamen inte finna den rätta porten, efter som det var kors på dem allesammans.

Tidigt på morgonen kom kungen och drottningen, den gamla hovdamen och alla officerarna för att se, var det var som prinsessan hade varit.

— där är det! sade kungen, då han såg den första porten med kors på.

— Nej, där är det, käre gubbe! sade drottningen, som såg en annan port med kors på.

— Men där är ett, och där är ett! sade de allesammans. Var de än tittade, fanns det kors på portarna, och nu kunde de tydligen se, att det inte tjänade något till, att de letade.

Men drottningen var en mycket klok kvinna, som kunde mera än åka i vagn. Hon tog sin stora guldsax, klipte sönder ett stort stycke siden och sydde så en liten nätt påse. Den fylde hon med små, fina bovetegryn och band den på prinsessans rygg, och då detta var gjort, klippte hon ett litet hål på påsen, så att grynen skulle rinna ut längs hela vägen, där prinsessan färdades fram.

Natten därpå kom hunden tillbaka igen, tog prinsessan på sin rygg och sprang med henne bort till soldaten, som tyckte så mycket om henne och så gärna skulle velat vara en prins för att få henne till hustru.

Hunden märkte inte alls att grynen rann ur längs efter vägen ända från slottet fram till soldatens fönster, där han sprang uppför väggen med prinsessan. På morgonen såg nu kungen och drottningen tydligt nog, var deras dotter hade varit, och så tog de soldaten och satte honom i kurran.

Där satt han. Hu! vad där var mörkt och tråkigt, och så sade de till honom: I morgon ska du hängas. Det var inte roligt att höra, och sitt elddon hade han glömt hemma i värdshuset. Om morgonen kunde han mellan järnstängerna i det lilla fönstret se folk skynda ut ur staden för att få se honom hängas. Han hörde trummorna och såg soldaterna marschera. Alla människor var på språng. Där var även en skomakarpojke i fårskinn och tofflor, och han gnodde av med en sådan fart, att hans ena toffel for av honom och rakt bort mot muren, där soldaten satt och kikade ut mellan järnstängerna.

— Hör på, du skomakarpojke! Du behöver inte ha så bråttom, sade soldaten till honom. För det blir ändå ingenting av förr, än jag kommer. Men om du vill springa bort dit, där jag har bott, och hämta mig mitt elddon, så ska du få tio öre. Men du ska lägga benen på ryggen, förstår du!

Skomakarpojken ville gärna ha de tio örena och sprang därför bort efter elddonet, gav det åt soldaten och — ja, nu ska du få höra!

Utanför staden var en stor galge upprest, och runt omkring den stod soldaterna och många hundra tusen människor.

Kungen och drottningen satt på en vacker tron mitt emot domaren och hela rådet.

Soldaten stod redan uppe på stegen. Men då de skulle lägga repet kring hans hals, sade han, att man ju alltid lät en syndare, innan han fick sitt straff, få en oskyldig önskan uppfylld. Han ville så gärna röka en pipa tobak. Det vore ju den sista pipa, han fick i denna världen.

Det kunde nu kungen inte säga nej till, och så tog soldaten sitt elddon och slog eld: Ett, två, tre! och där stod alla hundarna — han med ögon stora som tekoppar, han med ögon som ett kvarnhjul och han, som hade ögon stora som kyrkotorn.

— Hjälp mig nu, så att jag inte blir hängd! sade soldaten, och så rusade hundarna på domaren och hela rådet, tog en vid benen och en vid näsan och kastade bort dem.

— Jag vill inte! sade kungen. Men den största hunden tog både honom och drottningen och kastade dem efter alla de andra. Nu blevo soldaterna förskräckta, och allt folket ropade: Lille soldat, du ska bli vår kung och ha den vackra prinsessan!

Så satte de soldaten i kungens vagn, och alla tre hundarna dansade framför och ropade hurra! och pojkarna visslade i fingrarna, och soldaterne skuldrade sina gevär. Prinsessan kom ut ur kopparslottet och blev drottning, och det tyckte hon inte illa om. Bröllopet räckte i åtta dagar, och hundarna satt med till bords och gjorde stora ögon.

Slut

ANNONS:

Betygsätt sagan

Berätta för andra vad du tycker
Ditt betyg

Om författaren

Hans Christian Andersen (2 april 1805 – 4 augusti 1875) var en dansk författare. Han publicerade över 200 sagor, vilka har översatts till fler än hundra språk.

Mer av H.C. Andersen