Tummelisa
Det var en gång en kvinna som längtade efter ett barn. Hon gick till en klok gumma som gav henne ett litet, magiskt frö. Kvinnan planterade fröet i en kruka, och snart växte en glänsande blomma fram. När blomman slog ut satt där en flicka, inte större än en tumme. "Du ska heta Tummelisa," sa kvinnan och gav henne en säng av ett valnötsskal och ett täcke av rosenblad.
En natt hoppade en padda in genom fönstret. Hon tyckte Tummelisa var perfekt för hennes klumpige son. Paddan bar bort Tummelisa till ån och satte henne på ett brett näckrosblad. "Här ska du vänta tills bröllopet," kväckte hon. Tummelisa grät, men små fiskar under bladet hörde hennes sång och tyckte synd om henne. De gnagde av stjälken så att bladet började flyta bort. En färggrann fjäril landade på bladet. Tummelisa band sitt skärp runt fjärilen, och vinden drog dem fram över vattnet.
Då surrade en majbagge förbi, lyfte Tummelisa och satte henne i ett träd. "Vilken märklig varelse!" sa de andra insekterna. "Hon har bara två ben och inga antenner." Majbaggen blev osäker och lämnade henne där. Tummelisa var ensam, men hon gav inte upp. Hon drack av daggdroppar, sov i gräsvaggor och sjöng för att hålla modet uppe. Sommaren gick och hösten blev kall.
När snön kom frös Tummelisa. Hon hittade en öppning i marken och knackade försiktigt. En vänlig fältmus kikade ut. "Men lilla du! Kom in i värmen," pep hon. Hos fältmusen var det tryggt och varmt. Tummelisa spann, berättade sagor och höll ordning. Snart kom grannen på besök: en rik mullvad som inte tålde varken sol eller fågelsång.
Mullvaden visade stolt en lång gång han grävt. Längs vägen låg en svala, stel och tyst. "Tur att den är död," sa mullvaden. "Fåglar är bara besvärliga." Men Tummelisa hörde ett svagt hjärtslag. När de andra sov smög hon dit med bomull och mjuka löv, värmde den lilla kroppen och gav vatten på en fjäder. Hon sjöng sånger tills svalans ögon öppnades. "Tack," viskade svalan. När våren kom blev svalan stark nog att flyga. "Vill du följa med mig till varmare länder?" frågade den. Tummelisa såg på fältmusen, som varit god mot henne, och skakade på huvudet. "Jag kan inte."
Fältmusen nickade nöjt, för hon hade redan bestämt att Tummelisa skulle gifta sig med mullvaden när sommaren var slut. Tummelisa försökte vara modig, men hennes hjärta kändes som ett hopknutet blad. En dag i slutet av sommaren smög hon upp till öppningen för att andas kvällsluft och ta farväl av solen. Just då susade vingar över fältet. Svalan! Den kände igen henne på hennes sång. "Kom nu," sa svalan. "Nu är det dags för dig att följa ditt hjärta."
Tummelisa klättrade upp på svalans rygg, lindade sig i ett blad och höll fast i fjädrarna. De flög över skogar och sjöar, över berg som glittrade av is och hav som gnistrade i månljuset. De flög söderut, där luften doftade apelsinblom och värmen kittlade kinderna.
Svalan satte ner Tummelisa i en dal full av blommor stora som hus för henne. I den största blomman bodde en liten prins med en krona av guldstoft och genomskinliga vingar. Han bugade djupt. "Välkommen hem," sa han. "Vill du stanna här och vara vår drottning?"
Tummelisa kände hur hjärtat blev lätt som en frövinge. Hon ville vara på en plats där allt levde och sjöng. Prinsen gav henne ett par skimrande vingar så att hon kunde flyga från blomma till blomma. "Från och med nu heter du Majblomma," sa han.
Svalan sjöng sin ljusaste sång, blommorna dansade i vinden, och Tummelisa—Majblomma—flög skrattande genom ljuset. Hon hade funnit sin egen värld och ett hem där hon fick vara precis så liten, stark och modig som hon var.
