Svinaherden

Det var en gång en prins som ägde ett litet, stolthetens rike. Han var inte rik på pengar, men rik på hjärta, och i hans trädgård fanns det underbaraste som naturen kan ge: en ros som blommade bara en gång om året och en näktergal som sjöng så att tårar steg i ögonen.

Prinsen hörde om en kejsardotter som var vida känd för sin skönhet. Han skickade bud och bad att få fria, men först ville han sända henne två gåvor, som visade vad han själv värderade högst. Den ena var rosen, så doftande och levande att daggdroppen på bladet blänkte som en pärla. Den andra var den verkliga näktergalen, som sjöng utan låda och fjäderverk, bara med sitt lilla hjärta.

Men prinsessan såg på rosen och sa: "Är den… riktig? Då vill jag inte ha den. Jag tycker bättre om en ros av porslin, som aldrig vissnar." Och när näktergalen sjöng, blev hon otålig: "En riktig fågel skriker om natten. Jag föredrar en mekanisk som sjunger när jag vrider upp den." Hon skickade tillbaka båda gåvorna.

Prinsen blev bedrövad, men han gav inte upp. För att lära känna prinsessan utan att hon kände igen honom, klädde han sig i grova kläder, sotade händerna och sökte arbete vid kejsarens slott som svinaherde. Han fick bo i ett litet skjul bredvid svinstian, och där började han snickra och tänka.

Snart hade han gjort något märkvärdigt: en liten gryta, svart av sot men prydd med små klockor. När man satte den på elden och ångan steg, klingade klockorna och grytan spelade en melodi som fick fötterna att börja stampa. Och när man böjde sig över ångan, kunde man känna vad folk lagade till middag i hela staden – soppa här, pannkakor där. Alla skrattade åt den lustiga grytan. Alla utom prinsen, som visste precis vad han gjorde.

Prinsessan fick syn på grytan från sin balkong. Hennes ögon blixtrade av nyfikenhet. "Vad är det där?" frågade hon sin hovdam. "En gryta som spelar! Jag måste ha den."

Hovdamen skickades till svinaherden: "Vad kostar grytan?"

Prinsen log bakom sotet. "Den kostar något som pengar inte kan köpa. Tio kyssar av prinsessan."

"Tio kyssar!" utropade hovdamen, förfärad. Men nyfikenheten bet i prinsessans hjärta. "Skärmar upp!" sa hon slutligen. Och hovdamerna höll sina slöjor som väggar runt stian, så att ingen skulle se. Sedan lutade prinsessan sig fram. "En," räknade hovdamerna. "Två… tre…" Tills de kom till tio.

Prinsessan fick grytan och skrattade av förtjusning när den spelade. Hon och hennes hovdamer stod och sniffade i ångan och gissade vad folk lagade. "Stek!" sa en. "Gröt!" sa en annan. Aldrig hade de haft så roligt i köket.

Men svinaherden var inte färdig. Efter några dagar byggde han något nytt: en liten skallra, inte större än en näve, med färgglada band. När han skakade den, började den spela alla danser i världen – polka, vals, menuett – med en sådan takt att ingen kunde stå still.

Prinsessan hörde musiken och glittrade av begär. "Den måste jag ha!" sa hon.

Hovdamen gick åter till svinaherden: "Vad kostar skallran?"

"Hundra kyssar från prinsessan," svarade han utan att blinka.

"Hundra!" Hovdamen höll på att svimma. Men prinsessan hade blivit ännu mer nyfiken, ännu mer ivrig. "Skärmar upp igen," sa hon. "Ingen får se!"

Och så stod hovdamerna där som en mur. Inuti muren skakades skallran och musiken flödade, medan kyssarna räknades: "En… två… tre…" De kom till tjugo, femtio, åttio…

Nu hände något. Kejsaren, som promenerade på gården, hörde röster som räknade vid svinstian. "Vad räknar de?" mumlade han och smög sig närmare. "Nittioåtta… nittionio… hundra!" hörde han. Då slet han undan slöjorna med sina egna händer.

Där stod hans dotter och kysste svinaherden, medan hovdamerna höll för ögonen. Kejsarens ansikte blev rött som en kokt hummer. "Ut!" dundrade han. "Ut med svinaherden! Och ut med den skamliga prinsessan! Inget tak över huvudet i natt!"

Så drevs de båda ut genom porten. Det började regna. Vinden ven mellan tornen. Prinsessans sidenklänning klibbade mot benen, och hennes skor blev mörka av lera.

Svinaherden gick några steg bort, och när han stod där i skuggan drog han av sig mössan, tvättade bort sotet från händerna i regnet och knäppte upp sin slitna rock. Under den lyste guld och sammet fram. Han stod rak och hög – inte längre svinaherde, utan prins.

Prinsessan flämtade. "Du!" viskade hon. "Var det du hela tiden?"

Prinsen nickade stilla. "Jag kom till dig med det som är sant och levande – en ros som doftar och en näktergal som sjunger av eget hjärta. Det ville du inte ha. Sedan gav du hundra kyssar för en skallra som bara skräller, och tio för en gryta som spelar när man eldar under den. Du kände inte igen det som hade verkligt värde."

Han gjorde en hövlig bugning. "Farväl," sa han. "Jag önskar dig att lära dig se skillnad på det äkta och det som bara blänker."

Prinsen gick sin väg genom regnet, och hans mantel försvann i kvällens grå. Prinsessan stod kvar vid porten, våt och kall, med grytans klockor tysta i famnen och skallrans band slokande. Långsamt sjönk hon ner på trappsteget. Från staden hördes dova ljud, som om någon långt borta spelade en melodi hon mycket väl kände igen. Hon slöt ögonen och lyssnade, och för första gången på länge blev det tyst inuti henne.

Och om hon lärde sig att älta pride nej, att se med hjärtat mer än med ögonen? Det säger inte sagan. Men alla som hör den förstår vad som är värt att hålla fast vid: det som är äkta, även om det inte blänker.