Snögubben

Det var en bitande kall vinterdag när snön föll mjuk och tyst över gården. Barnen rullade stora, runda bollar och staplade dem ovanpå varandra. De tryckte dit kol som ögon och en liten mun, och gav sin skapelse en hatt. I vedboden hittade de en gammal eldgaffel som de stack in i snögubbens kropp så att han skulle stå extra rak. När de skrattade och sprang iväg, stod snögubben kvar och gnistrade i det blå vinterljuset.

Allt var nytt för snögubben. Han kände hur kylan bet fast i honom, och det var märkligt nog skönt. Han tittade på det frusna äppelträdet, på staketet med istappar och på de blanka stjärnorna som tändes när kvällen kom. Precis intill hundkojan låg gårdshunden och skakade av kyla. Kedjan klirrade när han reste sig och såg på den nya grannen.

– Välkommen till gården, sa hunden hest. Jag heter bara Hunden nu. Förr sov jag i köket.

– I köket? sa snögubben och knarrade lite med sin snö. Vad är det?

– Där inne, sa hunden och nickade mot fönstret. Bakom de frostiga rutorna står något som du inte får bli för nära. En kamin.

Snögubben såg dit. Genom rutan syntes ett svart järnskåp med en liten dörr. När någon inne i huset la in ved, glödde det varmt därinne, som om kaminen hade röda ögon. Lågorna dansade, och på glaset rann imman som tårar.

– Hon är så vacker, viskade snögubben. Det känns som om hon tittar tillbaka på mig.

– Hon är farlig för sådana som du, sa hunden och skakade på sig så snön yrde. Jag vet, för jag har legat snus varm bredvid henne många vintrar. Då var jag knähund och låg på trasmattan. Men en dag bet jag i benet på drängen, och sedan dess vaktar jag här ute. Tro mig, det där eldspråket bränner allt som är snö.

Snögubben stod stilla och lyssnade. Han visste inget om eld, bara om kyla och stjärnljus. Ändå drogs hans blick hela tiden tillbaka till fönstret och den glödande kaminen. Kylan nöp i honom, men inifrån kom en annan sorts känsla, en som han inte hade ord för. Han trodde att det kanske var längtan.

Natten var så klar att månen såg ut som en stor, vit skål på himlen. Kylan sjöng i grindens gångjärn. – Månen är min lampa, tänkte snögubben lyckligt. Den är kall, precis som jag. Men ändå tittade han mot köksfönstret om och om igen. När lågorna slog upp, lyste rummet och kastade varma skuggor som fick hans snö att knarra av nyfikenhet.

Dag efter dag stod han på sin plats. Barnen åkte kälke på vägen, grannpojkarna skrinnade på dammen och skrattade så det ekade. Hunden skällde åt skatorna och sov med nosen under tassen. Varje kväll, när veden sprakade, blev snögubbens ögon ännu svartare mot snön. – Om jag bara fick komma lite närmare, viskade han. Bara känna hur det är där inne.

– Det ska du inte, muttrade hunden. Man kan älska något och ändå inte få vara där. Jag vet hur det känns. Men våren bryr sig inte om våra känslor.

En morgon kändes luften annorlunda. Takdroppet började ticka som små klockor längs stuprören. Fönstrens rimfrost smälte och rann som silvertrådar. Hunden lyfte på huvudet. – Jag känner lukten, sa han. Tö.

Snögubben stod stadigt, men något i honom hade blivit löst. Armarna sjönk en aning, magen gled ut, och hans hatt satt på sned. – Jag tror jag spricker, sa han förvånat. Men han kunde inte flytta sig, kunde inte lämna sin plats. I det lilla köket lyste kaminen mjukt, så nära och ändå så oändligt långt borta.

Nätterna blev kortare. Fåglarna prövade försiktiga toner i syrenen vid väggen. När solen steg, blänkte gården av vatten. En eftermiddag gav snögubbens huvud ifrån sig ett tungt, dämpat ljud och gled av. Kroppen sjönk ihop i en vit hög. Hunden skällde en gång, tystnade och gick fram så långt kedjan räckte.

Där, i den blöta snön, stack något mörkt upp. Det var en järnstav, lång och smal – den gamla eldgaffeln som barnen hade tryckt in i snögubben den första dagen. Hunden sniffade, kände igen den och satte sig tyst.

– Nu förstår jag, sade han. Han hade en eldgaffel i kroppen. Klart att han längtade efter kaminen. Den var hans hjärta.

Våren fortsatte sitt arbete. Barnens spår smälte bort, skatorna byggde bo och äppelträdet knoppades. Inne i köket brann elden ännu några kvällar, men sedan ställdes kaminen att vila. Hunden rullade ihop sig i solfläcken vid kojan och kisade mot fönstret. Han mindes snögubbens svarta ögon och den stilla rösten som pratade om månen och om något han kallade längtan.

Och när nästa vinter kom och den första snön föll, klirrade kedjan igen. Hunden lyfte på huvudet, som om han lyssnade efter en röst i kylan. Han såg hur barnen rullade bollar, hur de skrattade och byggde. Kanske skulle en ny snögubbe stå där, rak och vit, och titta mot köksfönstret när lågorna tog fart. Hunden gäspade, la hakan på tassarna och väntade. Han visste redan att vissa historier börjar om, precis när allt ser ut att vara slut.