Snödrottningen

Kaj och Gerda var bästa vänner. De bodde i hus bredvid varandra och hade en liten trädgård på taket där rosorna doftade som sommarminnen. De lekte, skrattade och berättade hemligheter bland bladen.

Långt borta fanns ett elakt troll som hade gjort en spegel. I den såg allt gott fult ut, och allt fult såg roligt ut. En dag sprack spegeln i tusen bitar, och små skärvor flög iväg med vinden. En skärva träffade Kaj i ögat, en annan gled in i hans hjärta. Plötsligt blev hans blick kall. Rosorna var inte vackra längre, tyckte han, och han skrattade åt sådant som gjorde ont för andra.

När vintern kom åkte Kaj kälke på torget. En stor vit släde gled förbi, dragen av snögnistrande hästar. På den satt Snödrottningen, hög och klar som is. Kaj knöt sin lilla kälke i hennes släde för att få åka fortare. Sn soon susade de ut ur staden. Luften bet i kinderna, men Snödrottningen log ett frostigt leende. Hon kysste Kaj i pannan. Då kände han ingen kyla längre, och han glömde nästan Gerda. Hon tog med honom långt norrut, till sitt palats av snö och is.

När Kaj inte kom hem, började Gerda leta. Hon frågade floden och gav bort sina bästa skor för att få åka i en liten båt. Strömmen förde henne till ett hus där en snäll, men ensam gammal kvinna bodde. Kvinnan hade en magisk trädgård med blommor som alltid var sommar. Gerda vilade där, och nästan glömde hon vad hon letade efter. Men en röd ros viskade om vänskap, och minnet av Kaj blommade upp igen. Gerda sprang vidare.

Hon mötte en kråka som kraxade om en ung prins som kanske var Kaj. I slottet visade det sig att prinsen var en annan, men prinsen och prinsessan gav Gerda varma kläder och en fin vagn så att hon kunde fortsätta sin resa.

I skogen stoppades vagnen av rövare. De var vilda och hungriga, men rövarflickan, som hade en sabel och ett stort hjärta, såg Gerdas mod och gillade henne. Hon gav Gerda en ren och släppte henne fri: "Far norrut!" sa hon. "Du är inte rädd, och det gillar jag."

Renen bar Gerda över isiga sjöar och gnistrande snöfält. De kom till Lappland och en lappkvinna gav dem ett brev till en klok finn-kvinna. Finn-kvinnan läste brevet, log och sa: "Inga fler trollkonster behövs. Gerda bär den starkaste magin redan: ett varmt hjärta och modet att hålla fast vid sin vän."

Längst uppe i världen låg Snödrottningens palats. Väggarna var väder och vind, hallarna var stormar som frusit till stilla mönster. Där satt Kaj på en iskall sjö, och byggde figurer av isbitar till ett svårt ordpussel. Snödrottningen hade sagt att om han klarade ordet, skulle han bli fri. Han försökte forma ordet "evighet" men hans hjärta var så kallt att han inte mindes hur värme kändes.

Gerda sprang rakt in i salen. Hon höll om honom och grät varma, modiga tårar. En tår föll på Kajs bröst och smälte skärvan i hans hjärta. Han började gråta, och då rann skärvan ur hans öga också. Han såg på Gerda som om solen gick upp inuti honom. "Gerda!" sa han. "Jag minns! Våra rosor!" De tog varandras händer och sjöng sin lilla sång från trädgården. Isbitarna på golvet skuttade till och lade sig själva så att ordet blev rätt. När vinden lade sig, var palatset inte skrämmande längre – bara tyst.

Snödrottningen var borta i en snöstorm, och renen väntade troget. De red hemåt. Vägen som varit så lång kändes kortare när de var två. Våren mötte dem, sommaren log, och när de kom hem stod rosorna i blom. De såg på varandra och visste att de hade vuxit, men i deras blickar fanns samma lekfulla ljus.

För ibland är den starkaste magin inte is eller trolleri, utan vänskap som håller hjärtat varmt, hur kall världen än blir.