Skuggan

Det var en gång en lärd man som reste till ett mycket varmt land. På dagen var solen så stark att allting dallrade. På kvällen satt han på sin balkong, där det var svalt och mörkt. Rakt över gatan fanns en annan balkong med blommor och ljus, och därifrån hördes musik och mjuka röster. Den lärde mannen tänkte: "Där bor säkert Poesin själv. Tänk om jag kunde se hur det är där inne!"

Han skojade med sin skugga på golvet och sa: "Gå du över och titta!" Det lät som ett skämt, men i den heta luften hade skuggan blivit tunn och lång, nästan som rök. En kväll, när musiken klingade som vackrast, gled skuggan verkligen över gatan, in genom dörren, och försvann.

Den lärde mannen ropade och visslade efter sin skugga. Men den kom inte tillbaka. Han blev först rädd, sedan skrattade han åt sig själv. "Skuggor kan väl inte rymma?" tänkte han. Ändå märkte han nästa dag att han hade mycket, mycket lite skugga kvar. Det var som en blek fläck efter hans fötter.

När han så småningom reste hem till sitt kalla land, växte en ny skugga fram. Den började liten, men blev sakta starkare. Den lärde mannen fortsatte att läsa och skriva, men han var inte rik. Han arbetade ärligt och höll fast vid det han trodde var sant och gott.

En kväll knackade det på hans dörr. Där stod en mycket fin herre i blanka stövlar och mjuk hatt. Hans ögon glimmade, och hans röst var varm men vass som en kniv. "Känner du igen mig?" frågade han.

"Nej... jag tror inte det," sa den lärde försiktigt.

"Jo då," log främlingen. "Jag är din gamla skugga. Jag blev fri den där varma natten."

Den lärde mannen tappade nästan hakan. "Min skugga! Hur är det möjligt? Var har du varit?"

Skuggan, som nu kallade sig herre, strök med handskarna över sina fina manschettknappar. "Jag gick in i huset mitt emot – där Poesin bor. Där inne dansar det sanna och det sköna, men också det onda smyger omkring i hörnen. Allt bär mask. Där lärde jag mig hur människor är. Jag såg hemligheter ingen annan ser, för jag var en skugga. Jag blev tjock av hemligheter, tung av kunskap – så tung att jag inte längre var fäst vid dina fötter. Jag reste, jag tjänade pengar, jag blev någon."

Den lärde mannen var både förvånad och glad. "Berätta allt för mig! Jag kan skriva en bok om det."

"Åh, en bok!" skrattade skuggan. "Jag kan göra dig rikare än en bok – om du blir min vän på mitt sätt. Vi reser tillsammans. Jag betalar. Men när vi går ut bland folk, får du vara min skugga. Bara på skoj, förstås."

Den lärde mannen tvekade. "Det låter fel. En man ska väl inte vara skugga åt sin skugga."

"Bara ibland, bara för att roa mig," sa skuggan och log som om allt var en lek. Till slut gick den lärde med på att resa. Han tänkte: "Jag ska hålla mig till sanningen, vad som än händer."

De kom till en berömd kurort, ett ställe där människor badade i varma källor och drack beskt vatten för att bli friska. Där fanns också en prinsessa som tyckte om kloka samtal – och som hade skarpa ögon. Hon lade genast märke till den fina herren, alltså skuggan, och hur charmerande han talade. Men hon såg också något märkligt: han hade ingen skugga.

"Ert Högvälborna Jag," sa prinsessan en dag, "ni talar som en man med hjärta och huvud. Men var är er skugga?"

Skuggan bugade djupt. "Min skugga är så fin och känslig, Ers Höghet. Den har rest långt och blivit svag i hälsan – men jag ska visa er den, om ni önskar."

Skuggan gick hem till den lärde och sa med låg röst: "Nu ska du göra som jag säger. Du tar på dig mörka kläder, går bakom mig och gör allt som en skugga gör. Säger du sanningen om mig, kommer ingen att tro dig. De kommer att skratta åt dig – eller låsa in dig."

"Jag kan inte ljuga," svarade den lärde. "Det rätta är det rätta."

När prinsessan fick se den lärdes bleka gestalt efter den fina herren, nickade hon. "Där är den alltså!" sa hon. Hon började tycka mycket om skuggan som uppträdde som herre, och snart sa hon att hon ville gifta sig med honom. Hon sattes att pröva honom på alla sätt – men skuggan hade svar på allt. Han hade ju sett människor från alla sidor.

Den lärde blev mer och mer bedrövad. "Hon måste få veta!" tänkte han. En kväll trädde han fram och talade i all enkelhet: "Ers Höghet, mannen ni tänker gifta er med är egentligen en skugga. Jag är den riktiga mannen."

Men som skuggan hade sagt, trodde ingen honom. De som vaktade skrattade först, sedan såg de stränga ut. "Du är sjuk i huvudet," sa de. "Du stör prinsessans lycka." De förde bort den lärde och låste in honom.

Bröllopet förbereddes. Hela kurorten var prydd med blommor och band. Skuggan – som nu kallades prinsessans brudgum – gick genom gatorna, och alla vinkade. Den lärde satt ensam bakom en dörr av järn och bad att sanningen ändå skulle lysa fram som sol.

Skuggan kom till honom en sista gång. "Nu är det avgjort," sa han mjukt. "Du kan ännu välja att bli min skugga för alltid. Då får du leva. Annars… ja, annars blir du bortförd och ingen hör mer av dig."

Den lärde mannen reste sig. "Jag kan inte leva som lögn. Jag vill hellre vara människa och hålla fast vid det som är sant, även om det kostar."

Skuggan såg på honom länge. Sedan nickade han till vakterna. Bröllopsmusiken började spela ute på gården. Den lärde fördes bort och syntes aldrig mer.

Och prinsessan gifte sig med den fina herren som inte kastade någon skugga. Ingen vågade tala om det. Så kunde det ske att en skugga blev herre, och en man blev till intet, därför att människor vände blicken bort från det som var sant.

Om du undrar vad sagan vill säga, kan du minnas den lärdes ord: Håll fast vid sanningen, även när någon smickrar, glänser och säger att det bara är på skoj. För en skugga kan växa när ingen ser – och ibland ser den ut som en herre.