Skorstensfejaren och herdepigan
På ett blankt bord, mellan en blå blomkruka och en liten tekanna, stod två porslinsfigurer. Den ena var en herdepiga med en fin käpp och ett litet lamm vid kjolfållen. Den andra var en skorstensfejare, svart om hatten och med en smal stege på axeln. När ingen människa såg, viskade de hemligheter till varandra. De var kära, på det där stilla, glittrande sättet som bara porslin kan vara.
På samma bord tronade också en stor porslinsmandarin med nickande huvud. Alla kallade honom Morfar, för han bestämde över hyllan som om den var hela världen. Högt ovanför, på ett gammalt skåp av mörk mahogny, bodde en snidad, bockfotad herre med ett alldeles för långt namn: General-Fältsergeant-Kommendören. Han blänkte av fernissa och högmod och tyckte att allt på bordet borde lyda honom.
En kväll berättade Morfar, med ett tungt nick, att herdepigan skulle giftas bort med General-Fältsergeant-Kommendören. "Han är av finaste mahogny," sa han, "och det blir en heder för hela hyllan." Herdepigan blev vitare än porslin och tårarna rann. Skorstensfejaren tog hennes hand. "Vi flyr," viskade han. "Vi hittar ett ställe där ingen bestämmer över vår lycka."
De smög bakom blomkrukan och in genom en spricka i det mörka skåpets baksida. Där inne slingrar sig snidade vinrankor, lejon och fåglar i skuggorna. Allt var tyst utom skåpets gamla knarr. "Håll i min stege," sa skorstensfejaren. "Jag banar väg." De hittade en smal öppning till kaminen och sedan upp i skorstenen. Det var sotigt och trångt; herdepigan hostade och skorstensfejaren torkade varsamt bort ett svart märke från hennes kind. Steg för steg klättrade de tills natten öppnade sig ovanför.
På taket bredde världen ut sig. Skorstenar står som skogar, stjärnorna blinkar, och långt borta sjunger en klocka över staden. Vinden strök hennes kjol till en liten blå blomma. "Så mycket... och så stort," viskade herdepigan, och höll hårt i hans hand. "Tänk om vi går vilse? Jag längtar till vårt lilla bord, till mattans blommor och tekanne-lockets snälla kluck."
Skorstensfejaren såg på henne. "Vart du vill gå, går jag," sa han. "Mod är också att gå hem när hjärtat säger det." Så klättrade de ner igen, sotiga och trötta men tillsammans.
När de kom tillbaka hade något hänt. Bordet stod kvar, men Morfar, mandarinen med nickande huvud, hade fallit omkull. Kanske hade någon stött till, kanske hade han nickat för tungt. Hans hals var sprucken, huvudet låg bredvid. De bar honom försiktigt till rätta och kallade på limmet. När limmet torkat kunde han varken nicka ja eller nej; huvudet satt stelt, med blicken sänkt.
Då dundrade General-Fältsergeant-Kommendören i skåpet. "Vigsel! Nu genast!" brölade han och stampade med sina bockfötter så mahognyn skälvde. Men just när han svällde som mest av stolthet, lät det som ett tyst åskmuller. En lång spricka for rakt genom hans glansiga bröst. Skåpet knakade, generalen stelnade, och så gick han i två delar. För mycket fernissa, för lite hjärta.
Ingen kunde nu befalla. Morfar stod böjd och stilla, generalen var tyst som trä brukar vara. Herdepigan och skorstensfejaren torkade bort det sista sotet och ställde sig sida vid sida, halvvägs i skuggan av blomkrukan där ljuset föll mjukt. Om kvällarna höll de varandras händer och såg ut över mattans blommiga ängar.
De reste inte längre än från tekannan till glasfoten, men de reste tillsammans. Och det var nog. För ibland är den största världen just den plats där två små hjärtan vågar vara fria.
