Paradisets trädgård

Det var en gång en ung prins som hade allt man kunde önska sig, men ändå bar han på en längtan som inte ville släppa. Han hade läst om Paradisets trädgård, platsen där allt var skönhet och frid, och han ville se den med egna ögon. Ingen i hans rike kunde visa vägen. Så en kväll lämnade han sitt slott och gav sig ensam ut för att söka det omöjliga.

Han vandrade genom djupa skogar och över höga berg. Vinden rev i hans mantel och natten blev kall. Till sist kom han till ett hus vid världens ände. Dörren knarrade och därinne satt en gammal kvinna. Hennes ögon glimmade som stjärnor, och hennes hår fladdrade som fanor i blåsten.

– Välkommen, sa hon. Jag är vindarnas mor. Mina söner far över jorden.

Prinsen bugade djupt. – Jag söker Paradisets trädgård.

Den gamla log. – Du har valt en svår väg. Sätt dig vid härden. Snart kommer mina söner hem.

Hon gömde honom bakom ugnen, för hon visste hur vild nordanvinden kunde vara. Strax dundrade det i dörren. Först kom Sunnanvinden med hetta på pannan och doft av apelsinblom. Sedan Västvinden, salt av hav och storm. Nordanvinden brakade in med snö i skägget och skrattade så att fönsterrutorna skallrade. Sist gled Östanvinden tyst in. Han bar en sval bris och ett ljus som påminde om gryning.

– Var har ni varit? frågade vindarnas mor.

– I de glödheta öknarna, svarade Sunnanvinden. Sanden sjöng och brände.

– Över stora hav, svarade Västvinden. Skepp krängde och fiskare sjöng.

– I isens land, skrålade Nordanvinden. Björnar dansade, och stjärnorna var som knivar.

Östanvinden log. – Jag har sett tehus i fjärran riken, persikoblom som snöar på våren... och en gång flög jag ända till Paradisets trädgård.

Prinsen rusade fram från sitt gömställe. – Ta mig dit! Snälla, ta mig dit!

Vindarnas mor höjde handen. – Lugn. Östanvinden kan bära dig om han lovar att ta väl hand om dig.

– Klättra upp på min rygg, sa Östanvinden. Håll i dig!

De flög. De svepte över skogar där vargar ylade och över sjöar där valar slog med stjärtarna. De passerade städer där lampor lyste som jordens stjärnhimmel och öknar där sanden rullade som vågor. Timmar blev till hjärtats slag. Till slut nådde de ett högt molnberg och en port som skimrade som pärlemor.

– Här börjar Paradisets trädgård, viskade Östanvinden. Längre kan jag inte följa. Jag väntar här tills solens första stråle.

Porten öppnades utan ljud och prinsen trädde in. Luften var som första dagen i världen. Träden bar frukt som gnistrade, och blommorna öppnade sig som leende ansikten. Fåglar sjöng sångerna som människorna inte längre mindes. Vattnet i bäckarna var så klart att man kunde höra det tänka.

En mild gestalt kom emot honom. Det var trädgårdens fru, den som vaktade platsen sedan urminnes tider. Hon bar en klänning vävd av gryningsljus, och hennes röst var som vind i löv.

– Välkommen, prins, sa hon. Här blommar våren, sommaren och hösten sida vid sida. Vintern bor i ett stilla hörn, för att påminna om vila. Du får se allt.

Hon ledde honom genom en allé där på ena sidan trängdes körsbärens vita snö och på den andra dignade grenar av röda äpplen. Han såg rosor med dagg som pärlor och liljor som höll doften av en hel julnatt. Och mitt i all prakt gick en prinsessa. Hon var så vacker att prinsens hjärta blev helt stilla. Hennes ögon var djupa som källor och hennes leende var tyst som gryning.

Trädgårdens fru lade en hand på hans axel. – Du får stanna här, sade hon, och glädjas åt allt detta. Men du måste hålla ett löfte: Du får inte kyssa prinsessan. Akta dig för Synden, som kommer om natten och viskar. Bryter du ditt löfte, stängs trädgården för dig. Då måste du gå ut i världen igen och längta tills Döden, som alla möter, öppnar en annan port.

Prinsen lovade. Dagen gick som en dröm. Han lekte med vindarna i popplarnas kronor, smakade frukter som smakade barndom och lyssnade till fåglar som sjöng sagor. Varje timme var som en hel sommar. När skymningen kom tändes stjärnorna lågt över gräset. Prinsessan satte sig att vila under ett träd. Prinsen höll sig på avstånd, för hans löfte var starkt.

Då hörde han en viskning. Ut ur skuggorna gled en gammal kvinna. Hennes klädnad blänkte, men hennes ögon var kalla. Runt hennes arm slingrade en liten orm.

– Jag är Synden, sa hon mjukt. Du är ung. Hjärtan ska följa sin längtan. Se på prinsessan där hon sover. Ser du hur hennes bröst rör sig som en ros som andas? En kyss är bara en kyss. Ingen ser. Ingen vet.

Prinsen tog ett steg bakåt. – Jag har lovat, viskade han.

– Löften är ord, sjöng Synden. Kärlek är handling. Tänk, om hon vaknar och ler mot dig? Tänk, om hon alltid väntar just på din kyss?

Prinsen skakade. Hans hjärta brann och svalkades om vartannat. Han såg prinsessan. Hennes kind var så mjuk som gryningens ljus. Han böjde sig fram. Han kände doften av rosor. Och innan han hann tänka mer rörde hans läppar hennes panna. En enda lätt kyss.

Jorden suckade. Träden skälvde. Prinsessans ögon öppnades och fylldes av tårar, inte av vrede, utan av sorg. Trädgårdens fru stod framför honom, stilla som en skugga av en molnflik.

– Du bröt ditt löfte, sa hon. Porten stängs.

Vinden reste sig, men det var inte den milda Östanvinden längre. Kalla stråk drog genom gräset och fåglarnas sång blev till en sista ton som hängde kvar i luften. Prinsen kände hur marken gled undan. I nästa stund stod han utanför porten, på den andra sidan om pärlemorskimret.

Östanvinden stod där med sänkt huvud. – Jag kan inte bära dig tillbaka, sa han sorgset.

Trädgårdens fru talade genom porten, och hennes röst var som dagg som faller. – Varje morgon kommer du att se daggen glimma på gräset. Det är dina tårar, din längtan. Du kan inte återvända hit förrän den dag då Döden öppnar en dörr som inga vindar kan stänga. Lär under tiden vad ett löfte är och vad en kyss kan kosta.

Prinsen stod ensam. Nordanvinden bet honom i kinden, men i fjärran stod en stilla gestalt. Det var Döden. Han bar varken lie eller hot, bara en allvarlig blick och en stav att vila på.

– Jag kommer när du minst anar, sa han. Då ska vi gå till en trädgård som inte stängs, om ditt hjärta har blivit sant och mjukt. Tills dess, vandra. Se världen. Hjälp där du kan. Lär dig att hålla det som är heligt.

Prinsen sänkte huvudet. Han började gå. Han vandrade genom byar och över fält, och överallt där han gick glänste morgondagg på gräset. Ibland, när barnen sprang ut barfota och skrattade, lyste världen nästan som i Paradisets trädgård. Och varje gång lovade han tyst för sig själv att en dag vara värdig den port som en gång stängdes.

Så levde han, med längtan i hjärtat och ögon som såg både skönhet och ansvar. Och om du en tidig morgon ser daggen glittra, kanske du minns prinsen och hans löfte – och att det alltid finns en väg tillbaka för den som vill lära sig att göra rätt.