Lyckans galoscher
En mörk och regnig kväll i Köpenhamn hölls en fin bjudning hemma hos en rådsherre. Vid dörren stod blöta paraplyer, käppar – och ett märkligt par galoscher. Två osynliga fruar hade varit där: Fru Lycka och hennes stränga syster Fru Bekymmer. Fru Lycka hade glömt sina galoscher. De var inte vanliga. Den som tog på dem fick sin innersta önskan uppfylld på en gång – vare sig det var klokt eller inte.
Först tog rådsherren själv på galoscherna. Han suckade över att allt var bättre förr. ”Om jag ändå fick leva i de goda gamla tiderna!” sa han. I samma stund snurrade världen runt, och han stod i en smal, lerig gränd. Husen lutade, facklor fladdrade, och språket lät gammaldags. Han var i det riktigt gamla Köpenhamn! Men det var inte alls som han tänkt sig. Ingen gatubelysning, inga torra trottoarer, inga bekväma stolar – bara kyla, smuts och vakter som misstänkte honom. ”Vem är du som går ute så sent?” ropade de och ville föra bort honom. Rådsherren darrade, längtade hem och önskade hett: ”Om jag ändå vore tillbaka i min egen tid!” Då blixtrade det till, och han stod åter i sin våta hall, alldeles lerig. ”Det där var nog bara en dröm,” mumlade han – men han sneglade oroligt på galoscherna.
Senare samma kväll kom en trött teologistudent förbi och fick syn på galoscherna. Han var fattig och frusen, men hans fantasi var varm. ”Tänk om jag vore en lärka, som flög över stadens tak till sol och vår!” tänkte han och drog på sig galoscherna. Och vips – hans armar blev vingar, hans hjärta pickade fort, och han sjöng högt ovanför skorstenar och kyrktorn. Det var underbart tills en hök kastade sig över honom och några pojkar sköt stenar. Rädslan grep honom. ”Nej!” pep lärkan. ”Hellre vara människa igen!” Genast blev han sig själv – mitt i en kall vindpust.
”Kanske skulle jag vara lyckligare som poet,” tänkte han sedan, ”älskad för mina verser!” Så snart han önskat det satt han vid ett skrangligt bord med papper, fjäderpenna – och en obetald hyresräkning som förföll. Han kunde visserligen rimma vackert, men magen kurrade, och kaminen var kall. ”Det här är också svårt,” erkände han och önskade bara att få vara sig själv, precis där han brukade bo, med lite värme och soppa. Och så blev det. Han drog av sig galoscherna, mer försiktig med önskningar än förut.
En annan som fann galoscherna var en ung kontorsskrivare. Sommarnatten var kvav, och han torkade svetten ur pannan. ”Om jag ändå vore en fisk, djupt i svalt vatten!” suckade han och tog på sig galoscherna. Ögonblickligen sprattlade han med fenor i en sjö utanför staden. Åh, så skönt det kalla vattnet var! Han gled mellan näckrosor och såg stjärnorna spegla sig. Men friden var kort. Ett nät drog ihop sig, och starka händer lyfte honom upp i en båt. Luften brände i gälarna, hinken var trång, och allt blev hemskt. ”Hellre kontor och bläck än det här!” tänkte han. I nästa sekund låg han på en gräsig strand, dyblöt men människa igen. Han hasade hem, och den natten saknade han inte längre sjöns svalkande vind.
Sedan var det portvakten vid ett hospital som hittade galoscherna. Han hade sett bekymmer hela dagen och tänkte tungt: ”Vilken vila de döda måste ha. Om jag ändå fick sova riktigt, riktigt djupt.” Han stack fötterna i galoscherna – och allt blev tyst som inuti en kudde. Men tystnaden var för tät. Han låg trångt, mörkt, med trä nära näsan. Han förstod: han hade önskat sig in i en kista! Hjärtat bultade, och paniken kröp som is genom kroppen. ”Jag vill leva! Jag vill ut!” skrek hans själ. Och med en skarp suck satt han åter på sin stol i vaktkuren, skärrad och genomsvettig. ”Aldrig mer sådana önskningar,” viskade han och gjorde korstecken mot de märkliga skorna.
Galoscherna fortsatte att vandra mellan människor, och varje gång var lärdomen densamma. En ung man drömde om fjärran länder och hamnade mitt i en främmande marknad utan att förstå ett ord. Han längtade genast hem till sin egen gata. En gammal dam önskade att allt vore som i hennes barndom och fann att leksakerna var enklare, maten torftigare och vägarna dammiga. Hon bad om att få gå tillbaka till sin fåtölj och sin tekopp i nutiden.
Till sist blev Fru Lycka och Fru Bekymmer nyfikna på hur deras galoscher hade ställt till det. De smög förbi och såg blöta strumpor, leriga byxor, en uppskrämd portvakt och en student som skrev lite klokare verser än förut. Fru Bekymmer rynkade pannan: ”Människor önskar utan att tänka.” Fru Lycka log milt: ”Ja, men de lär sig. Lyckan bor sällan i ett annat århundrade, en annan kropp eller på botten av en sjö. Den bor där man står, när man ser med tacksamma ögon.”
Hon tog upp galoscherna. ”Nog med äventyr för nu,” sa hon. ”Låt dem vila tills någon verkligen kan önska med både hjärta och förstånd.” Och med ett glittrande steg var hon borta.
Köpenhamn stod kvar där det alltid står. Gatorna var fortfarande blöta när det regnade, men lamporna lyste, husen var varma, och i små rum runtom i staden satt människor och kände något nytt: kanske var deras vanliga liv inte så vanliga ändå. Rådsherren drack sitt te och var nöjd med att ha ljus i rummet. Studenten skrev en dikt om en lärka som återvände hem. Kontorsskrivaren öppnade fönstret och njöt av en mild nattbris, helt utan nät och krokar. Och portvakten? Han lade handen på sitt hjärta och tackade för varje andetag.
För så var det med Lyckans galoscher: De gav vad man bad om – och visade vad man redan hade.
