Lilla Idas blommor

Lilla Ida tittar på sin bukett i fönstret. Blommorna hänger med huvuden. Deras färger är fortfarande fina, men kronbladen är trötta. Ida blir ledsen. Hon springer till studenten som bor på övervåningen.

"Varför är mina blommor ledsna?" frågar hon.

Studenten ler. "De är inte ledsna. De är trötta. I natt var det bal. På slottet! När alla sover smyger blommorna ut och dansar. De snurrar, gör små nigningar och hoppar på tå."

Idas ögon blir runda. "Dansar de på riktigt?"

"Ja," säger studenten. "Tulpanen är högtidlig och bugar. Hyacinten doftar starkt och sjunger mjukt. Små violer fnissar och viskar. De dansar tills det blir midnatt. Då måste de hem igen. Nästa dag vilar de, precis som du efter en fest."

Ida klappar försiktigt på sin bukett. "Ni ska få vila," säger hon. Hon hämtar sin dockas lilla säng. Hon bäddar med en mjuk näsduk och lägger blommorna varsamt där. Hon ger dem en liten kopp vatten som nattdryck. "Sov gott, mina små dansare."

På natten vaknar Ida en stund. Månen lyser in som en silverlampa. Rummet är stilla. Men titta! Något rör sig. Från vasen på bordet kliver nya blommor fram på tunna stjälkar. Kronblad fladdrar som kjolar. De viskar: "Tyst! Ida sover." Tulpanen sträcker på sig som en riktig greve. Hyacinten doftar som en låt. Violerna tar varandra i hand. De gör ringdans på golvet. Gardinen susar som musik. Allt skimrar.

I dockans säng ligger Idas trötta blommor och tittar lyckligt på. En liten prästkrage viftar som en vit näsduk. När klockan inne i farstun slår tolv niger alla blommor. "Tack för i natt," viskar de. De kliver tillbaka i sina krukor och vaser. Rummet blir stilla igen.

På morgonen minns Ida drömmen som en saga i magen. Hennes blommor är mycket, mycket trötta nu. Några har somnat för alltid. Studenten kommer ner med sin bok under armen.

"Vi ska ha en liten begravning," säger Ida mjukt. Hon gör en liten kista av färgat papper och band. Hon lägger de vissnaste blommorna där, med ett fint löv som filt. De går ut i trädgården. Jorden doftar mörk och snäll. Ida gräver ett litet hål med sin sked. Hon sätter ner kistan och lägger jord över.

Studenten gör ett litet kors av pinnar. Ida sticker ner en blå fjäder bredvid, så att graven blir vacker. "Sov gott," säger hon. "Vi ses när våren kommer."

"Ja," säger studenten. "När solen blir varm igen vaknar nya blommor. Det är som att de gamla får barn. Då dansar de igen."

Ida vattnar den lilla graven. Hon vinkar till sina blommor och ler. Hon vet något hemligt nu: På natten dansar blommorna. Och i jorden bor en väntan som heter vår.