Klumpfot-Rasmus
I den lilla hamnstaden där vinden alltid luktade salt och tång bodde Rasmus. Han hade fötts med en klumpfot. Vägen blev stenig för honom, men inte hans hjärta. Han gick långsammare än de andra barnen, och hans ena stövel var sned, men i fickan bar han en liten kniv och en bit drivved. Av träet täljde han fåglar, båtar och små hästar som kunde stå och nicka i fönstret.
Barnen ropade ibland efter honom på gatan. "Klumpfot! Klumpfot!" Men när deras drakar fastnade i poppeln eller snörena gick av, var det Rasmus som klättrade försiktigt, med sin släta käpp och tålmodiga fingrar, och räddade alltihop.
På fiskarens tak fanns ett storkbo. Varje vår kom storken tillbaka och stod där som en vit vakt med röda ben. Rasmus hälsade: "God dag, herr Stork. Hur är det i världen?" Storken knäppte med näbben som svar. Det var som om de förstod varandra, pojken som gick försiktigt och fågeln som stod på ett ben.
En söndag i juni var det marknad. Möllarens lilla dotter, Inga, hade fått ett blått band i håret, och musikanterna spelade så att även lärkan högt över åkern ville vara med. Vinden vred sig, först som en viskning, sedan som en suck. Himlen blev blygrå, och regnet föll som pärlor som tappat sin tråd. Ån svällde, skummet tog fart och rusade förbi kvarnhjulet.
Det hände snabbt. Ett skrik, en liten gestalt, det blå bandet – allt slets mot vattnet. Inga låg i strömmen. Människor sprang, men vattnet sprang fortare. Rasmus släppte sin täljkniv. Han satte käppen tvärs över dammkanten och gled ner, inte som de andra sprang, utan som man sätter en fot i taget i en svår dans. "Håll i!" ropade han, och Inga grep hans arm. Det kalla vattnet bet, strömmen rev, men Rasmus såg efter en kvist som höll. Han fick fatt i en rot som stack ut ur bräntörnena, band sin halsduk runt den och deras handleder, och där satt de två som knoppar på samma gren.
Byborna bildade kedja, händer fann händer. Någon fick tag i Rasmus käpp, någon annan i Rasmus jacka, och så drogs de upp, två blöta, skälvande knippen. Inga hostade och började gråta. Möllaren grät också, men av lättnad, och höll om båda på en gång.
Efter stormen, när havet åter lade sig som en tinad spegel, gick Rasmus utmed stranden. Han hittade en bit ljus ek och täljde en båt med segel av tyg. Den gav han till Inga. "För den som vågar segla även när det blåser," sa han. Möllaren kom till deras lilla hus med mjöl i en säck och ett nytt, stadigt par stövlar. Skomakaren sydde om den ena, bara för Rasmus fot. "Du går som du går," sa skomakaren, "och det är bra nog för världen."
Rasmus blev den som ringde i kyrkklockan när dimman rullade in från havet. Han tyckte om ljudet som la sig över tak och trädgårdar som varmt bröd över en duk. Ljudet sa: Kom hem nu. Var inte rädd. På kvällarna täljde han små figurer och ställde dem i fönstret. Storken stod ofta på takåsen och tittade på dem med huvudet på sned, som en gammal vän som uppskattar gott arbete.
Åren gick inte fort, men de gick. Barnen som brukade ropa hade vuxit ifrån sina rop. De stannade hellre hos Rasmus och lärde sig tälja en liten häst, en lärka med utspretad stjärt. Inga blev modigare än någon kunde tro; hon skrattade åt vinden och band sitt blå band också när det blåste.
En vårdag, när rågen stod blågrön och världen luktade regn som inte ännu fallit, reste storken sig i sitt bo och slog med vingarna. "Flyg väl, herr Stork," sa Rasmus. Han stod där med sin käpp, sin sneda stövel och sina varma händer. För varje slag med vingarna lät det i luften som en hälsning.
Och när vinden sjöng i sädesfälten, sjöng den samma visa om och om igen, så att även de som gick fort var tvungna att lyssna: Den som går annorlunda går ändå sin rätta väg. Hjärtat räknar stegen.
