Klockan

I en stor stad, inte långt från en mörk och djup skog, hördes varje kväll en klockklang. Den var klar och mjuk, sorgsen och glad på samma gång. När solen gick ned och himlen blev röd, rullade tonen ut från skogen som om någon ringde långt, långt där inne.

Alla i staden pratade om den. Vart kom den ifrån? Vem ringde? De kloka nickade allvarligt och pekade på kartor. Soldater marscherade till skogsbrynet och lyssnade. Barn höll andan och tänkte att det lät som hjärtat på jorden som slog. Men ingen visste.

Borgmästaren sa: "Vi måste finna Klockan!" Så skickade man ut folk. De gick till den första gläntan, där stod ett litet hus med en dörrklocka som pinglade i vinden. "Det är den!" ropade några. Men just då kom den djupa tonen igen, långt där inne: bo-om! Den lät större, varmare, och alla blev tysta.

Fler gav sig ut. En jägare pekade på en gammal koppargryta i ett träd som slog mot stammen när vinden tog i. "Där är klockan!" sa han. Några nickade nöjt och gick hem. Men om kvällen hördes åter den andra klangen, ren och rund, som om luften själv ringde.

Till slut byggde man ett litet kapell vid skogskanten. I kappelltornet hängdes en ny, fin klocka. Den ringde vackert på söndagar, och många i staden sa: "Nu har vi funnit Klockan!" De klädde sig fint, gick till kapellet och var nöjda. Men djupt inne i skogen svarade en ton som var större och mjukare än någon människohand kunde slå fram.

I slottet hörde prinsen också klangen. Han tyckte om hur den fick hjärtat att bli stilla och stort. "Jag vill hitta Klockan själv," sa han. Samma idé fick en fattig pojke i staden. Han ägde nästan ingenting, men han hade bra öron och ett modigt hjärta.

En klar söndagsmorgon gav de sig av. Prinsen åkte i vagn med blanka hjul. Tjänarna bar korgar och fina plädar. Pojken gick i sina slitna skor, med bröd i fickan. De hörde kapellets klocka ringa när de passerade. Den lät vänlig, men inne från skogen kom fortfarande den andra tonen, som om den ropade: längre in, längre in!

Snart tog vägen slut för prinsens vagn. Stigen blev sank och gungig. "Lägg ut plankor över mossen!" befallde prinsen. Tjänarna bar ut brädor och lade dem en efter en. Prinsen gick försiktigt från bräda till bräda. Dimman steg. Träsket sög i stövlarna. Vid den sista brädan tvekade han. Framför honom var bara svart vatten och mjuk, farlig mark. Ljudet av kapellets klocka bar med vinden. "Kanske är det ändå den vi hört," sa prinsen och vände tillbaka. Folk i kapellet bugade och log. "Prinsen har funnit Klockan!" sa de. Men långt bakom dem svarade skogen med sin djupa ton, och prinsen kände att han inte var riktigt nöjd.

Lite senare kom den fattiga pojken fram till samma mosse. Han såg den sista brädan som prinsen lämnat. Han skrattade lite. "Tack," viskade han, och tog sats. Brädan gungade. Han hoppade vidare till en tuva, tog tag i en rot, halkade, reste sig. Mygg surrade, buskar rev honom på benen, men han gav inte upp. Han sprang när marken bar, kröp när den inte bar, och snart blev skogen ljusare igen.

Han kom ut till en hög strand. Framför honom låg havet, blått och djupt. Solen sjönk mot kanten av världen och blev stor och röd. Hela himlen var som en enda stor, blå klocka och solen var som en gyllene kläpp som skulle till att slå. Vågorna rullade in och slog mot stranden, bo-om, bo-om, som i ett jättestort torn. Vinden gick genom trädens kronor och svarade med en silverljus susning. Pojken stod alldeles stilla. "Klockan," sa han bara, och log.

Det var som om allt ringde tillsammans: havet, himlen, vinden och hjärtat i hans bröst. Han kände sig liten och ändå stark. Han tog av sig mössan och lät kvällsluften kyla pannan. Han tänkte inte på pris eller ära. Han tänkte bara: Nu vet jag.

Då knakade det i grenarna bakom honom. Prinsen kom fram, dammig och trött, med barr på kappan. Han hade inte stannat vid kapellet. Han hade letat efter en annan väg, gått vilse och hittat rätt igen. "Hör du?" sa pojken och pekade mot horisonten. Prinsen lyssnade. Havet slog. Himlen glödde. Skogen sjöng sin mjuka sång. Han tog pojkens hand. "Ja," sa han stilla. "Det här är den stora Klockan."

De stod där länge utan att prata. När skymningen föll och den första stjärnan tändes, kändes det som om en liten klar ton föll från himlen, ping, som ett svar på allt det stora. De två gick tillbaka när natten kom, var och en tyst med sina egna tankar.

Nästa söndag ringde kapellets klocka vackert som alltid. Människor log och nynnade med. Prinsen bugade för klockaren och tackade. Pojken gick förbi på vägen med sina slitna skor. De tittade på varandra och behövde inte säga något. De hade hört något som var större än någon mänsklig klocka. Och den som ville lyssna kunde fortfarande höra den djupa tonen från skogen om kvällen, som om världen själv ringde och kallade: kom längre in, kom närmare det som är sant.

En del nöjde sig med kapellets klang i byns kant. Andra följde ljudet längre in, över mossen och genom skogen, till platsen där hav och himmel möts. Klockan fanns där inte för att ägas, utan för att höras med ett öppet hjärta.