Granträdet

Det var en gång ett litet granträd mitt i skogen. Runt omkring stod stora granar som susade högt, fåglarna sjöng och solen blinkade genom grenarna. Haren hoppade över den lilla granens topp och vinden viskade: "Väx långsamt, lilla gran. Njut där du står." Men granen ville inte vänta. "Om jag ändå vore stor! Om jag ändå fick se världen!" tänkte den.

Åren gick. Granen sträckte sig, årsskott efter årsskott, men den var aldrig nöjd. När barn kom genom skogen och plockade kottar, tyckte granen att allt var för smått. När snön lade en mjuk mössa på dess grenar, tyckte granen att vintern var för lång. "När jag blir riktigt stor, då händer det stora saker," suckade den.

En sommar kom män med yxor och tog de högsta träden till skeppsmaster. Granen drömde om hav, segel och äventyr. "Kanske får jag också resa en dag," tänkte den. De gamla granarna nickade och sa: "Vinden, solen och fågelsången är resor nog för den som lyssnar." Men det lilla granträdet lyssnade inte.

En dag mitt i vintern kom männen tillbaka. De mätte, pekade och log. Kling! sa yxan. Granen darrade till – inte av kyla, utan av förväntan. "Nu händer det!" Hjärtat av kåda bultade när det bars bort från snön, genom gator med lyktor, in i ett varmt rum där det doftade pepparkaka och apelsin.

Granen sattes i en korg med sand. Snart hängde glaskulor och röda äpplen i grenarna. Nötter med guldpapper, små pepparkakshjärtan och en glittrande stjärna i toppen. Och i alla grenar brann små ljus som små stjärnor. Barnen kom, de dansade och sjöng. De tittade med stora ögon, och en snäll farbror berättade sagan om Klumpe-Dumpe och om en prins som fann sitt mod. Granen stod alldeles stilla av lycka: "Det här ögonblicket ska aldrig ta slut," tänkte den.

Men alla nätter tar slut. Nästa dag väntade granen på mer sång och fler sagor. I stället kom tjänstefolket, tog ner glittret och plockade bort äpplena. Stjärnan togs av. "Kanske ska jag planteras i trädgården?" hoppades granen. Men den bars upp på en vind och blev stående i mörkret.

På vinden kom två små möss tassande. "Vem är du?" pep de. "Jag är granen från den stora festen," svarade granen stolt och berättade om ljusen, sången och dofterna. Mössen lyste med sina små ögon. "Berätta mer! Berätta om Klumpe-Dumpe!" Granen försökte minnas, men orden snubblade. Då berättade den i stället om skogens sus, om snö som gnistrade och om solen som prickade marken. Mössen lyssnade, och fler möss kom, tills katten plötsligt smög dit och alla skingrades.

Våren vaknade ute, men på vinden stod granen torr och brun. En dag öppnades dörren. "Nu ska jag äntligen komma ut igen! Kanske planteras jag!" tänkte granen och kände nästan doften av mossa. Den bars ner och ut på gården. Barnen ropade: "Titta, julgranen!" De tittade på den blekta stjärnan som någon glömt i en gren, skrattade och sprang vidare. Granen lyftes åt sidan, och mannen med sågen kom.

Kling, kling, knak! Vedträn av gran sprakade snart i spisen. Lågor slickade årsränderna och värmde rummet. Granen mindes skogen, haren som hoppat över dess topp, en solstråle som kittlat en ung gren, de där små ögonblicken den inte hade haft tid för. "Om jag ändå hade njutit där jag stod," tänkte granen. Och just då, i värmen och ljuset, kändes minnena klara och sanna, som små stjärnor som aldrig slocknar.

Skogen susade fortfarande långt borta. Nya små granar stod där och lyssnade till vinden. Och vinden viskade samma visa: "Väx långsamt. Gläds åt dagen. Allt har sin tid."