Flickan som trampade på brödet
Det var en gång en flicka som hette Inger. Hon växte upp i en liten stuga nära en stor myr. Hennes mor arbetade hårt och hade inte mycket, men hon var varm i hjärtat och tackade för varje liten bit bröd. Inger var vacker, och alla la märke till det. Snart började hon själv också bara se sin skönhet. Hon lärde sig att gå med näsan i vädret och tyckte att fattigdom var något man borde gömma.
När Inger blev äldre fick hon tjänst i ett rikt hus i staden. Hon fick snygga kläder och blanka skor. Hon tyckte att hon nu var finare än dem hon kom ifrån. När hon tänkte på sin barndom blev hennes stolthet som en vägg mellan henne och dem som älskade henne.
En dag sa husets fru: "På söndag kan du gå och hälsa på din gamla gudmor. Ta den här vackra, vita brödkakan med dig som gåva." Brödet var runt och nybakat, så lätt och ljust som en molnbit. Inger klädde sig omsorgsfullt. Hon band band i håret, drog på sina nya skor och bar brödet högt, som om hon bar något som visade hur förnäm hon var.
Vägen till gudmodern gick över myren. Det hade regnat, och stigarna var leriga. Framför en stor, brun pöl stannade Inger. Vattnet låg där och blankt speglade himlen. "Jag tänker inte smutsa ner mina fina skor," sa hon högt för sig själv. Hon såg sig omkring efter en bro eller en sten. Det fanns inget. Då gjorde hon något som ingen god flicka skulle göra. Hon lade den vita brödkakan mitt i gyttjan, så att den blev som en trampsten. "Brödet torkar nog, och skorna måste vara rena," tänkte hon och satte foten på brödet för att gå torrskodd över.
Men i samma stund sjönk brödet. Det var som om marken drog efter hennes fötter. Inger tappade andan, vattnet blev djupare, myren öppnade sig som en mörk mun, och hon sjönk. Ner, ner, med brödet under sig, tills allt blev kallt och tyst och grönt som inne i en stilla damm. Grodor viskade, små fiskar blixtrade förbi. Något kallt sög i hennes klänning, och hon kände hur hjärtat blev hårt, nästan som en torr brödkant.
Ovanför gick livet vidare. I det rika huset sa man att Inger nog hade rymt. Hennes mor letade och grät. "Man trampar inte på bröd," sa de gamla i byn. "Bröd är Guds gåva." I den mörka myren hörde Inger rösterna som genom vatten. Hon ville ropa, men inga ord kom. Hon ville gråta, men det gick inte. Hon stod där, fast som en rot, och allt hon tänkte på var fortfarande sina skor, sin klänning, hur fin hon varit. Den tanken vägde som sten.
Tiden gick. Årstiderna växlade. På sommaren hörde hon stilla sång från en kyrka långt borta; på vintern var allt isande tyst. Varje gång en vänlig tanke rörde vid henne blev mörkret en aning ljusare, men hon hade så få. Ingen tår bröt fram, och utan tårar blir hjärtat inte mjukt.
I staden fanns det en liten flicka som hade hört historien. När hon satte sig vid bordet hemma brukade hon lägga händerna ihop och säga: "Käre Gud, tack för brödet." En kväll lade hon till: "Och hjälp också den stolta flickan som trampade på brödet. Låt henne få en ny chans." Orden var små som frön, men de var varma. Den lilla bönen blev som en klar droppe som föll genom luften, genom marken, genom myren, hela vägen ner till Inger.
Droppen träffade Ingers hårda hjärta. Något sprack, inte med en smäll, utan som när is ger efter för vårsolen. En röst hon inte hört förut viskade: "Om du vill, kan du göra gott av det du förstörde." Och myren släppte taget. Inger blev lätt som en fjäder och förvandlades till en liten, mörk fågel. Hennes vingar bar henne upp genom det grumliga vattnet, upp till ljuset. Men hon hade ingen sång. Hennes uppgift var annan: att samla smulor och ge dem till dem som hungrade.
Så flög hon genom staden, på gårdar och gator, längs fönsterbräden där smulor låg kvar. Hon plockade dem varsamt och släppte dem där små händer väntade, där en hungrig mun log tyst, där någon glömt att tacka men ändå behövde. Hon flög i snö och regn, i sol och skymning. Andra fåglar drev bort henne från de rika borden, men hon gav inte upp. Varje gång hon gav bort en smula kändes det som om ett korn av myrjord föll från hennes fjäderdräkt. Hjärtat blev mjukare, blyet i vingarna lättare.
En vårmorgon, när världen doftade av våt jord och nytt gräs, satte hon sig på ett fönsterbräde där den lilla flickan bodde. Inifrån hördes en bordsbön: "Käre Gud, tack för brödet, och tack för att du lär oss att vara ödmjuka." Den lilla fågeln kände hur en sista tyngd lämnade henne. Hon vågade sjunga. Det var ingen stor sång, bara en tunn, klar ton om tacksamhet och delad mat. I samma stund skimrade hennes mörka fjädrar ljusare, och långt borta öppnade sig en stig av ljus.
Ingen såg hur den lilla fågeln steg högre och högre, men några sa senare att de den dagen känt sig oväntat vänliga, som om någon plockat bort något hårt ur deras hjärtan. Och i stugor och städer, innan brödet skars, lärde man barnen: "Tacka för det du får. Trampa inte på gåvor, och var inte rädd att böja dig. Ingen blir mindre av ödmjukhet, bara större i hjärtat."
