Fläderträdsmodern

Det var en gång en liten pojke som blev förkyld. Näsan rann, halsen sved och han frös om fötterna. Ute var det vinter och snön låg som ett vitt täcke över gården. Pojkens mamma lade en filt om honom och sa: "Nu ska vi koka te på fläderblommor, det värmer både hals och hjärta." Hon tog fram en liten påse med torkade fläderblommor som hon sparat från sommaren, hällde dem i tekannan och lät vattnet sjuda.

Snart steg vit ånga ur pipen, och rummet fylldes av en mjuk, blommig doft. "Titta," sa mamma, "när man kokar fläderte kan Fläderträdsmodern komma på besök." Pojken såg nyfiket på kannan. Ångan virvlade, tjocknade och formade sig till något – nej, till någon! Där stod en liten, vänlig gumma i grön klänning, med små vita fläderblommor i håret och en krona av friska blad. Hennes ögon glittrade, som om hon kände både vintern och sommaren på samma gång.

"God kväll," sa hon och nynnade som vinden i ett lövtak. "Du har fångat en förkylning, lilla vän, men teet ska hjälpa. Vill du höra en historia medan det verkar? Historier är också varma." Pojken nickade ivrigt. Fläderträdsmodern lyfte honom försiktigt, och i nästa blink var tekannans ånga som en molnstig. De steg upp genom doften och ner igen – och plötsligt stod de i en gård.

Det var inte vinter längre. Solen lyste, duvorna kuttrade och mitt i gården växte ett stort fläderträd. Grenarna var tunga av vita blomklasar, och därunder stod ett litet bord med två små stolar, som om någon väntade på gäster. "Se här," sa Fläderträdsmodern, "ett träd kan vara ett helt livs vän. Lyssna så ska jag berätta om två som växte upp med flädern."

Ur gårdsporten kom två barn springande, en pojke och en flicka. De hade röda kinder och gräset hade färgat deras knän gröna. De gjorde krona av fläderblommor åt varandra, lekte marknad och byggde små båtar av bark som de seglade i ett litet vattenkar. "När vi blir stora ska vi vara vänner för alltid," sa flickan. "För alltid," svarade pojken, "och flädern ska se på oss." Trädet susade, och blommorna nickade som om de höll med.

Årstiderna rullade förbi som sidor i en bok. Vinden blev höstlig och bladen gulnade. Barnen blev längre. Vintern kom med snö som såg ut som frusna fläderblommor. Men under vinterns täcke vilade trädets krafter, och när våren kom, vaknade de igen. En dag var barnen inte barn längre. De gick arm i arm ut genom gårdsporten, uppför Rundetårn för att se hela staden, och genom Frederiksbergs trädgård där svanarna gled på vattnet. De drack fläderte i kvällssol och skrattade åt små saker som bara de två förstod.

"Nu kommer den stora dagen," viskade Fläderträdsmodern. Gården var smyckad, och fläderträdet skakade vänligt på sig. De vita blomklasarna regnade ner som brudslöja. Pojken och flickan, som nu var man och hustru, stod under grenarna och lovade varandra att vara trogna i glädje och sorg. Te serverades på det lilla bordet, och alla sjöng. "Flädern blommar när hjärtat blommar," sa Fläderträdsmodern mjukt.

Åren gick. Hemmet var litet men varmt. Barnaskratt rann genom dörrspringor och ut i gården. På kvällarna satt man och hustru under flädern, medan små fötter sprang i gruset. "Hör du," sa mannen, "trädet minns oss från när vi var små." "Det minns vårt första te," log hustrun, "och det minns att vi lovade att aldrig glömma varandra." Trädet stod stadigt i blåst och regn, och när sommaren kom doftade hela gården av fläder.

Tiden gick, så som tiden måste. Barnen växte, huset blev tystare igen. Mannens hår blev grått, hustruns händer blev mjukare och rynkigare. Men varje vår slog flädern ut, och varje sommar satt de under dess skugga, lika nära varandra som förr. "Vi har varit med om mycket," sa mannen. "Ja," sa hustrun, "och trädet har sett allt, utan att säga ett hårt ord." Fläderblommorna föll på deras axlar som små stjärnor.

Så blev de mycket gamla, och en stilla dag satt de åter under flädern, hand i hand. Solen var varm men mild, och vinden rörde knappt vid bladen. Fläderträdsmodern stod bredvid dem, lika grön och blommig som första gången. "Ni har hållit era löften," sa hon, "och trädet har hållit sitt: att stå kvar och skugga, att blomma och minnas." Den kvällen somnade de, trötta men trygga, som barn som lekt färdigt. Och flädern stod kvar i gården och susade, år efter år, åt dem som ville lyssna.

Ångan tunnades, och för pojken blev gården åter ett rum med en säng och en varm filt. Tekannan stod där och puffade stilla. "Drick nu," sa mamma mjukt, "så ska det onda i halsen ge sig." Pojken drack, och teet smakade sommar trots vinterkvällen. När skymningen kom, blinkade Fläderträdsmodern åt honom och löstes upp i en sista, doftande virvel.

Nästa morgon vaknade han med klara ögon och lätt bröst. "Mamma!" ropade han. "Fläderträdsmodern var här. Hon visade mig en hel värld under ett träd. Var det en dröm?" Mamma log. "När man kokar te på fläderblommor, och när man lyssnar med hjärtat, då kommer Fläderträdsmodern ofta på besök. Var det dröm eller var det teet? Kanske båda." Hon tog fram den lilla påsen med torkade blommor och gav pojken en liten klase. "Spara den som minne tills det blir sommar igen. Då ska vi plocka nya."

Pojken lade den torra blomklasen i sin ficka, som en tyst hälsning från sommaren. Och varje gång han kände doften av fläder, mindes han gården, barnen som blev vuxna, och hur ett enda träd kan vara en vän genom ett helt liv. Sådan är Fläderträdsmodern: hon kommer med te och berättelser, och värmer både hals och hjärta.