Dummerjöns

Det var en gång ett rike där kungen hade en dotter som inte nöjde sig med glitter och guld. Hon ville gifta sig med den som kunde tala bäst med henne – så att hon log och sa: "Det var bra sagt!" Många fina herrar kom med välputsade stövlar och långa tal, men prinsessan gäspade. Orden skulle vara kloka och levande, inte dammiga.

I en liten stuga bodde tre bröder. De två äldsta var lärda och sirade sina ord som tårtor. Den yngste kallades Dummerjöns. Han läste sällan ur böcker, men han såg och hörde allt, på sitt eget sätt.

När kungens tillkännagivande kom putsade de två äldsta sina hästar, sina fraser och sin hövlighet. Dummerjöns sa: "Jag följer också med." Bröderna skrattade. "Du? På vad då?" – "På min bock!" svarade han, klappade sin skäggiga bock och red i väg så att bjällran på dess hals plingade.

Vägen till slottet var lång. Dummerjöns hittade en död kråka vid diket. "Du blir något," sa han och stoppade den i fickan. Lite längre fram låg en gammal trätoffla utan överdel. "Inte vacker, men trogen," sa han och hängde den i bältesremmen. Och i diket glittrade våt lera i solskenet. Han skopade upp en näve och lade den i tofflan. "Ifall jag behöver sås eller salva," log han.

Vid grinden stod en gumma. "Vart far du, unge man?" – "Till slottet, för att få prinsessan att säga: det var bra sagt." – "Med en kråka, en toffla och lera?" – "Med hjärta, näsa för fynd och en bock som inte snubblar," svarade Dummerjöns, och gumman skrattade så att rynkorna dansade.

Slottet blänkte av glas och guld. I stora salen satt prinsessan rak som en ljuslåga, och kungen strök skägget för att hålla sig högtidlig. Herrar stod i kö. De två äldre bröderna bugade djupt och började prata om stjärnor och statyer, om väder och vetande. Orden var fina, men de flög inte – de stod stilla som paraplyer i vindstilla.

Då trippade Dummerjöns in, i stövlar som lät, med bocken knuten utanför och ett skratt i ögonen. "God dag, prinsessa!" sa han. "Jag har med mig middag, skål och… skönhetsmedel."

Prinsessan höjde ett ögonbryn. "Middag? I fickan?" – "Visst," sa Dummerjöns och drog fram kråkan. "Kråksoppa! Den lär göra tungor kvicka." – "Fy! Jag äter inte kråka," sa prinsessan, men mungipan ryckte. – "Då blir det skosoppa," svarade Dummerjöns, höll upp tofflan och tittade igenom hålet. "Den silar alldeles utmärkt."

Hela hovet fnissade, till och med kungen tappade nästan sin allvarlighet. "Och skönhetsmedlet då?" frågade prinsessan. – "Här!" sa Dummerjöns och visade den blanka leran. "Den gör kinderna lika släta som slottets marmorgolv. Men jag lade den i tofflan så att den inte rinner bort. Man ska vara förståndig."

"Du skulle våga smeta lera på en prinsessa?" – "Endast om prinsessan vill. Annars planterar vi blommor i den, så att du får en trädgård som doftar hela vägen till köket."

Prinsessan skrattade rakt ut. "Det var bra sagt!" sa hon. De två älskvärda orden ekade mellan pelarna, och alla visste vad det betydde.

De äldre bröderna blev röda som mogna äpplen. De hade lärt sig många långa uttryck, men Dummerjöns hade lärt sig att se världen och svara med hjärta och kvickhet.

Kungen reste sig. "Den som får min dotter ska kunna tala så att tanken vaknar och hjärtat ler. Dummerjöns, du har talat bäst."

Så blev det bröllop i tre dagar. Dummerjöns fick ny rock, men han red till kyrkan på sin bock, med bjällran som sjöng genom staden. Kråkan begravdes i slottsträdgården och under våren växte där en buske som full av svarta bär lockade fåglar – för även det som först verkar tokigt kan bli något gott.

Och när prinsessan och Dummerjöns talade med varandra, flög orden som glada svalor över gården. De bodde lyckliga, för de glömde aldrig att lyssna, skratta och säga: "Det var bra sagt!"