Det är alldeles sant!

Skymningen föll över den röda ladan. I hönshuset satt hönorna högt på sina pinnar och pustade efter en lång dag. En mjuk liten fjäder lossnade och svävade stilla genom luften. Den landade som en snöflinga på halmen.

"Aj då," kacklade den lilla bruna hönan som just putsat sig. "Det var bara en fjäder. Man blir ju fin av att putsa. En fjäder mer eller mindre — det är ingen sak."

På pinnen intill spetsade en annan höna öronen. Hon hörde inte allt, men hon hörde: "En fjäder" och "fin". Hon lutade sig mot sin granne och viskade hemlighetsfullt: "Har du hört? Hon plockade bort en fjäder för att se extra fin ut för tuppen."

Grannen spärrade ögonen. När hon i sin tur berättade det för nästa höna var historien redan större: "En henna i vårt hus slet av två fjädrar bara för att göra sig vacker för tuppen!"

Från pinne till pinne vandrade orden, växte som en snöboll. När historien nådde duvorna på taknocken hade två fjädrar blivit fem. Sparvarna i syrénbusken kvittrade ivrigt vidare: "Fem fjädrar! Tänk! Och mitt i kvällskylan!"

En nattuggla i granen blinkade allvarligt när hon hörde sparvarna. "Det är värre än ni tror," hoade hon. "Jag har det från säkra källor: en höna har plockat av sig fem fjädrar för att behaga sin tupp. Sådant slutar aldrig väl."

När gåsen nere vid dammen la sig i, var berättelsen redan en riktig skröna: "Inte fem, utan femton fjädrar! Och hon stod där nästan naken och skakade, bara för fåfängans skull!"

Över gårdsplanen vagglade ankorna och snattrade till varenda katt och hund: "Femton fjädrar? Nej, nej — alla fjädrar! Helt och hållet plockad!" Kalkonen spände upp sin stjärtfjäder och förkunnade med myndig stämma: "Och det var inte en höna, utan tre! Tre hönor som plockade sig själva för en enda tupps skull!"

Ryktet hoppade över staketet till grannens gård, flög med en skata, gled längs en hästsvans, följde med i en mjölkspann. I människors öron blev tre hönor till fem, och fem blev många: "Hela hönshuset gav sig av med fjädrarna! De står där nu, blåa om fötterna, allt för att få bli beundrade."

Till slut kom berättelsen till staden. En skrivare doppade sin penna, rynkade pannan och gjorde story av den. Han var säker på saken — han hade ju hört det av en man som ägde en faster som bodde intill en gård där någon kände en person som hade sett… ja, något. Nästa morgon var papperet fullt av bläck och rubriker: "Skräck i hönshusen! Fem hönor plockar sig nakna för fåfängans skull. De frös nästan ihjäl. Det är alldeles sant!"

Hemma i den röda ladan satt den lilla bruna hönan och sov gott med alla sina fjädrar kvar, till och med den som hade tappats blev ersatt med en ny så småningom. Tuppen sträckte på halsen i gryningen och gol som vanligt. Ingen var naken, ingen frös. Hönorna pickade majs, duvorna kuttrade, sparvarna bråkade lite — och ord flög, som ord ofta gör.

Och vem började allt? Bara en liten fjäder, ett litet missförstånd och en lång rad av munnar som ville berätta något lite mer spännande än det var. Så kan en sanning bli längre, bredare och kallare än en vintervind.

Hur vet jag det här? frågar du. Jo, jag hörde det av en sparv som hörde det av en duva som sov på taket, precis ovanför hönshuset. Och det stod till och med i tidningen.

Det är alldeles sant.