Den ståndaktige tennsoldaten

På en födelsedag fick en liten pojke en ask med tjugofem tennsoldater, alla gjutna av samma sked. Den sista soldaten hade bara ett ben, för tennet hade inte räckt. Men han stod rakare än alla andra, som om hans ena ben var ett helt löfte.

På bordet där leksakerna ställdes upp fanns ett kartongslott med en liten spegelsjö av folie. I slottets dörröppning stod en pappersballerina. Hon stod också på ett ben, med det andra lyft och armarna högt som en krona. Tennsoldaten tyckte att hon var den vackraste han sett. “Hon har också ett ben,” tänkte han, och hans tysta hjärta slog extra hårt.

Bredvid slottet stod en gammal snusdosa. I den bodde ett litet troll som ibland kikade upp. “Se inte på henne!” fnyste trollet. Men tennsoldaten stod stadigt och svarade inte. Han bara tittade, ståndaktig och stilla.

När natten kom vaknade leksakerna. Dockor bugade, trummor smattrade, och tennsoldaterna marscherade. Men den soldat som bara hade ett ben rörde sig inte ur fläcken. Ballerinan rörde sig inte heller. Hon och soldaten stod orörliga mitt i allt stoj, och ändå kändes det som om hela rummet viskade mellan dem.

På morgonen ställde någon tennsoldaten på fönsterbrädan. Kanske var det vinden, kanske trollets nyck – plötsligt föll han huvudstupa ner på gatan. Hans bajonett fastnade mellan gatstenarna, och regnet började smattra.

Två pojkar hittade honom. De vek en pappersbåt av en tidningssida och satte honom i den. “Segla, soldat!” ropade de, och båten gav sig av i rännstenen. Tennsoldaten stod rak i sin sköra båt medan vattenströmmen bar honom in i ett mörkt avloppsrör. En stor råtta dök upp ur skuggorna. “Pass!” skrek den. Tennsoldaten teg. Vattnet brusade som ett vattenfall och förde båten vidare.

Pappret blev tyngre och tyngre av regn. Båten började sjunka. Tennsoldaten såg upp mot den lilla runda himlen, och han tänkte på ballerinan som stod på ett ben i ljuset där hemma. Då öppnade sig vattnet – och en fisk svalde honom i ett enda glup!

Det var mörkt och trångt, men tennsoldaten stod kvar så stilla som i sin ask. Ödet, som gillar att gå långa vägar, tog en sväng: fisken blev fångad, såld på torget och buren till ett kök. När kokerskan skar upp fisken glimmade något i magen. “Nå, vad är detta?” sa hon förtjust. Och där stod tennsoldaten, putsad och blank som om någon polerat honom med själva äventyret.

Pojken ropade: “Min tennsoldat!” och ställde honom åter på bordet. Tennsoldaten såg sin ballerina igen, stilla och strålande i slottets dörr. Allt var som förut, och ändå inte. Trollet i snusdosan kikade upp och blängde.

Utan någon riktig anledning – kanske var det trollets nyck – tog pojken plötsligt tennsoldaten och kastade honom in i den varma kaminen. Lågorna fladdrade som färgglada band, och hettan bet i tennet. Tennsoldaten stod rak, med ansiktet vänt mot ballerinan.

Då drog en vind genom rummet. Fönstret stod på glänt, och ballerinans lätta kjol fångade luften. Hon svävade, snurrade som i en sista dans, och landade mjukt intill tennsoldaten i eldens varma sken. Hon log, tycktes det, och i nästa stund blev pappret till låga.

När elden hade brunnit ut rörde någon i askan. Där låg en liten, hård bit tenn, formad som ett hjärta. Ballerinans glittrande paljett fanns också kvar – nu svart som kol men fortfarande skimrande på sitt sätt. Tennsoldaten och ballerinan var borta, men i askan fanns ett minne av något som inte gav upp: modet att stå kvar, och värmen i ett hjärta som höll fast vid det det älskade.