Den lilla sjöjungfrun
Djupast i havet, där sjögräset vaggar och fiskar glimmar som silver, bodde havskungen med sina döttrar. Den yngsta sjöjungfrun var den mest nyfikna. Hon hade ögon som mörkblå pärlor och en röst som lät som en klar källa. Hon älskade att lyssna när farmodern berättade om människornas värld ovanför, där solen värmde kinderna och blommor doftade, och om hur människor hade något som sjöfolk saknade: en odödlig själ.
När en sjöjungfru fyllde femton fick hon för första gången simma upp till ytan. Åren gick, och en efter en berättade systrarna om bleka månar, brusande skogar och stadens ljus. Till sist blev det den yngstas tur. Hon steg försiktigt upp genom det mörkblå vattnet och bröt ytan. Allt ovanför var större än hon drömt om: himlen var så hög, luften så lätt, och i fjärran seglade ett skepp fyllt av musik och skratt.
På skeppet firades en ung prins. Han log så varmt att sjöjungfruns hjärta slog snabbare. Men plötsligt rullade svarta moln in, vinden tjöt och vågorna slog som berg. Skeppet bröts nästan sönder. Sjöjungfrun kastade sig genom skummet, förbi plankor och rep, och drog prinsen upp från djupet. Hon höll hans huvud över vattnet och förde honom till stranden vid ett litet tempel. När han andades igen, gömde hon sig. En flicka från templet fann honom, och när prinsen slog upp ögonen trodde han att det var hon som hade räddat honom.
Efter den dagen kunde sjöjungfrun inte glömma prinsen eller världen ovanför. Hon simmade ofta till platsen där han bodde, såg honom gå bland rosor och lyssnade till musiken från hans slott. Farmodern sade milt: "Människor lever kortare än vi, men när vi blir skum på vågorna, fortsätter deras själar. Vill du en gång få en sådan själ, måste en människa älska dig mer än allt annat och gifta sig med dig." Orden gnistrade i sjöjungfruns bröst som stjärnor.
Till slut simmade hon till sjöhäxans mörka trädgård, där havsålarna slingrar sig som skuggor. "Jag vet varför du kommer," väste sjöhäxan. "Du vill gå på två ben. Jag kan hjälpa dig. Du får ben så vackra att du dansar som ingen annan. Men varje steg kommer att kännas som om du gick på vassa knivar. Och jag vill ha din röst i betalning." Sjöjungfrun tvekade, men tänkte på prinsens leende. "Om han älskar mig?" viskade hon. "Då får du en själ," svarade häxan. "Men om han gifter sig med en annan, blir du sjöskum i gryningen efter deras bröllop." Sjöjungfrun nickade. För kärleken och drömmen drack hon den bittra brygden.
Smärtan var som eld, men när hon slog upp ögonen låg hon på stranden. Hennes fena var borta, och där fanns två ben. Prinsen fann henne och log. Hon kunde inte tala, men hon log tillbaka. Hon fick bo på slottet. Hon dansade så lätt att alla häpnade, fast varje steg brände. Prinsen tyckte om henne och kallade henne sitt kära barn, sin lilla vän. Men längst in i hjärtat bar han bilden av flickan han trodde hade räddat honom vid templet.
En dag reste prinsen till ett grannland. Där mötte han en mild prinsessa – och det var just hon som hade stått vid templet när han vaknade. Han trodde att ödet fört dem samman igen. Snart fylldes slottet av bröllopsflaggor och glada klockor. Den lilla sjöjungfrun log tappert, men hennes hjärta kändes som glas.
Den natten kom hennes systrar upp ur havet. Deras vackra hår var avklippt, givet till sjöhäxan i utbyte mot en liten kniv. "Om du sticker kniven i prinsens hjärta innan gryningen och låter hans blod tvätta dina ben," viskade de, "blir du sjöjungfru igen och får leva." Den lilla sjöjungfrun tog kniven och smög in där prinsen låg och sov, med sin unga brud bredvid. Hon hörde vågorna ropa och kände nattvinden stryka över hennes ansikte.
Hon lyfte kniven – och lät den falla. Kärlek, tänkte hon, är att önska någon lycka, även om det inte blir min. Hon sprang ut till havet, kastade kniven långt ut och dök i. Morgonens första ljus glittrade. Hon kände sig lösas upp till pärlskum – men i samma stund bar en varm bris henne uppåt. Hon var inte borta. Hon var lätt som ljus och hörde röster omkring sig: "Välkommen, du är nu en av luftens döttrar. Vi flyger över världen och gör gott där vi kan. Genom vänlighet och mod kan också du en dag få det du längtade efter."
Den lilla sjöjungfrun log. Hon vinkade åt havet, åt slottet, åt den nya dagen. Som en mild vind smekte hon barnens kinder, svalkade heta pannor och viskade till dem som längtade: Följ ditt hjärta, var god – och hoppet blåser alltid vidare.
