Den lilla flickan med svavelstickorna
Det var nyårsafton. Snön föll mjuk och tyst över staden, och mörkret glittrade av ljus i alla fönster. På gatan gick en liten flicka. Hennes stora skor hade hon tappat bort i trängseln; hennes fötter var röda av kyla. I förklädet bar hon en ask med svavelstickor. Hon skulle sälja dem.
Runt omkring doftade det av stekt gås och söta kakor. Genom rutorna skymtade hon granar med glänsande kulor och glimmande ljus. Människor skyndade förbi med varma rockar och glada ord. Men ingen stannade för att köpa. Timme efter timme gick, och kväll blev till natt.
Flickan vågade inte gå hem. Hemma var det kallt och dragigt, och hon hade inte sålt en enda sticka. Hon smög in i en vrå mellan två hus, där vinden var lite svagare. Hennes fingrar var stela som is. Om hon bara fick lite värme, bara ett ögonblick!
Hon tog mod till sig, drog upp en svavelsticka och strök den mot väggen. Fzzzt! Ett litet guldregn spratt till, och en klar, vänlig låga tändes. I skenet såg hon en järnspis, röd och glödande. Plåtarna sjöng av värme, och hon sträckte händerna mot den. Hur skönt! Men så slocknade lågan, och spisen var borta. Bara den kalla väggen fanns kvar.
Hon tände en till. Nu såg hon ett bord dukat med vit duk och silverbestick. En doft av rosmarin och timjan svävade i luften. En stekt gås, spröd och brun, vaggade fram från fatet, som om den ville komma just till henne. Hon log. Men när stickan brann ut försvann alltsammans. Kylan bet henne åter i kinderna.
Hon tände en tredje. En gran reste sig, hög som en kyrka, smyckad med ljus som små stjärnor. Tusen färger glimmade, och hon hörde nästan sång. En stjärna föll från himlen och drog en lång ljus svans. "Någon har somnat in," brukade hennes mormor säga när en stjärna föll, "då tänds en ny i himlen." Flickan mindes mormors mjuka röst och kände hur hjärtat blev varmt.
Hon tände en fjärde sticka. I den ljusa ringen av låga stod mormor där, så klar och nära, med ögon som lyste av godhet. "Å, mormor!" viskade flickan. "Ta mig med dig. Gå inte när det blir mörkt igen!" Rädslan för mörkret och kylan brände värre än vinden.
För att hålla mormor kvar strök hon sticka efter sticka. Varje låga öppnade samma vänliga ljus, samma trygga famn. Till sist tog hon hela knippet och tände dem på en gång. Natten blev gyllene. Det var som om alla klockor i staden ringde välkomnande, som om snöflingorna blev varma och lyste inifrån.
Mormor log och sträckte ut sina armar. Hon lyfte flickan, lätt som en snöflinga, och tillsammans steg de upp, högre än taken, högre än röken och molnen. Där fanns varken kyla eller hunger, bara ljus och kärlek. Och ingen, aldrig mer, sa åt henne att skynda eller frysa.
När morgonen kom gick folket förbi den lilla vrån. De såg en flicka som satt stilla med rosiga kinder, med ett leende och ett knippe utbrunna svavelstickor i handen. "Hon försökte nog värma sig," sa någon lågmält, och de gick vidare in i sina varma hus.
Men vi vet vad de inte visste: att varje liten låga var en dörr, att drömmarna hon såg var verkliga för henne, och att hon redan hade gått dit där alla stjärnor lyser och ingen blir lämnad i kylan.
