Den gamla gatlyktan
I en liten stad stod en gammal gatlykta på sitt hörn. Den hade lyst genom snö och sommarregn, visat vägen för sena steg och sett hemliga leenden i skymningen. Nu var den sista kvällen kommen. I morgon skulle en ny, fin gaslykta ta plats.
Gatlyktan darrade i vinden. Vad skulle det bli av den? Skulle den säljas som skrot? Ställas på en vind? Bli en blomkruka? Den hade varit stadens öga så länge. Att slockna och glömmas kändes tyngre än mörkret själv.
Då kom lykttändaren med sin stege och sin lilla oljekanna. Han strök med handen över lyktans glas, som man klappar en gammal vän.
"Du har tjänat oss troget," sade han mjukt. "I morgon beslutar magistraten vad som ska ske. Tänk om vi fick ta dig hem till fönstret! Min gumma skulle putsa dig blank och vi skulle läsa under ditt ljus." Gatlyktan glödde till av värme inombords. Kanske fanns det ändå en plats för den.
Natten föll. Molnen gled undan och månen steg över takens spetsar. Hon stannade vid gatlyktans hörn, så nära att glaset fick en silverrand.
"Gamla vän," viskade månen, "du har lyst för många. Jag vill ge dig en gåva. Du får välja: vill du lysa starkt som förr en sista gång, eller vill du behålla allt du sett så att ditt ljus kan tända minnen i dem som ser på dig?"
Gatlyktan tänkte på alla år, på barn som funnit hem, på älskande som vågat säga ord, på väktarens trötta steg. "Ge mig minnet," bad den. "Låt det jag burit inom mig få lysa i andra."
Månen log. Hon lät en stråle sippra genom glaset. "När en liten låga brinner i dig, ska den som tittar in se bilder klarare: det goda, det modiga, det mjuka. Du blir kanske inte tänd varje dag, men när du lyser, lyser också hjärtan." Så seglade hon vidare, och natten blev stilla.
Morgonen därpå samlades herrarna i rådhuset. "Den gamla gatlyktan har tjänat staden väl," sade de. "Som tack skänker vi den till lykttändaren och hans hustru." Och så bar de försiktigt lyktan till deras lilla hus.
Där putsades den blank, och den fick en plats i fönstret mot gården. De hade inte råd att tända den varje kväll, men på lördagskvällar, vid jul, och när barnbarnen kom på besök, fick en liten veke glimma.
Då hände det märkliga. När barnen såg in i ljuset såg de snöstormen över hörnet, hur lyktan stått rak fast vinden tjöt. De såg ett brudpar som skrattande sprang genom regnet. De såg studenten som fann mod att följa sin tanke. De såg den lille pojken som tappat bort sin mamma men hittade henne igen, för att lyktan stod där och lyste tills tårar blev till skratt.
Lykttändaren själv såg sin yngre gestalt klättra uppför stegen med lätta steg. Han hörde åter stadens steg och hästar på kullersten. Hans ögon blev blanka, men leendet satt stadigt kvar. "Du lyser ännu," viskade han och lade handen mot glaset.
I trädgården kom ibland några lysmaskar krypande och vilade sig på fönsterblecket. De gav ett litet grönskimrande stöd när oljan var knapp. Och vissa nätter lät månen en silverstråle falla rakt genom rutan, så att lyktan glödde utan en droppe olja.
På gathörnet lyste nu nya lampor, starka och stolta. Staden växte och förändrades. Men i fönstret, i det lilla huset, höll den gamla gatlyktan vakt över minnena. Den behövde inte längre vaka över vägen; den lyste över människors berättelser.
"Man kan vara gammal och ändå lysa," tänkte den. "Ljuset hittar alltid en väg." Och så stod den där, stilla och trygg, och tände det som inte går att släcka: det goda som redan har hänt och det mod som ännu väntar.
