Den flygande kofferten

Det var en gång en ung man som hade ärvt en förmögenhet större än ett helt godisberg. Han köpte silkesvästar som blänkte som fiskfjäll, åt kakor till frukost, lunch och kväll, och gav bort presenter som om det vore nyår varje dag. Det dröjde inte länge förrän kassakistan blev tom och vännerna lyste med sin frånvaro. Bara minnena av allt glitter var kvar.

En dag kom ett paket. Det var en gammal, rejäl koffert med blanka mässingslås. På lappen stod: "Res lätt. Din vän." Den unge mannen öppnade kofferten. Den var tom som en nyskrubbad tallrik. Han skrattade åt sig själv, kröp skojfriskt ner i kofferten och—pang!—med ett sus och en vindpust lyfte den från golvet. Kofferten kunde flyga!

Genom moln som såg ut som sockervadd bar kofferten honom långt, långt bort, till en stad där minareter glittrade i solen och marknaden sjöng av röster och dofter. Här bodde en sultan, och högt uppe i ett torn levde hans dotter, en prinsessa som vaktades noga. En gammal spådom sa att hon bara skulle få gifta sig med någon som kunde fylla hennes hjärta med klokskap och hennes kvällar med goda berättelser.

Den unga mannen flög fram till tornets fönster och knackade mjukt. Prinsessan kikade ut, med ögon som lyste av nyfikenhet. "Vem är du?" viskade hon.

"En resenär med en flygande koffert och ett bagage fullt av historier," svarade han, och bugade så att håret föll i pannan. Han berättade om en sjungande tekanna som drömde om havet, om en blyertspenna som skrev stjärnor i mörkret, och om hur världen blir större när man delar den. Prinsessan log först, skrattade sen och blev till slut tyst och alldeles varm i blicken.

De möttes kväll efter kväll. Snart bad sultanen att få träffa den märklige besökaren som gjorde hans dotter så glad. "Om du på bröllopsaftonen kan ge oss något vi aldrig glömmer," sa han, "då ska ni få varandra." Den unge mannen bugade djupt. Han ville ge dem allt! Men hans fickor var lika tomma som kofferten varit.

"Jag ska ge dem himmelska blommor," tänkte han. "Stjärnor som spricker i färg!" Han menade fyrverkerier. Han lånade, bar, pysslade och band. På bröllopsaftonen lyfte kofferten igen, denna gång tung av krut och gnistor. Natten var mjuk och blå, stadens fönster glittrade som ögon.

Högt där uppe tände han en första gnista. Himlen blommade! Röda ringar, gröna palmer, silverregn. Människor jublade, sultanens hov pekade, och prinsessan pressade händerna mot hjärtat av glädje. Den unge mannen blev så ivrig att han tände fler och fler på en gång.

Då hände det. En liten, liten låga smög sig ner i koffertens tyg, bet i det torra fodret, och innan han hann säga "Oj!" knastrade elden. Han styrde mot marken, hoppade ur och landade, lyckligtvis, i en mjuk höstack. När han såg upp var himlen fortfarande full av ljus—men hans koffert var bara flygande aska, och sedan ingenting alls.

Utan koffert fanns ingen väg upp till tornets fönster. Morgonen därpå väntade prinsessan, fin i bröllopskläder som susade som vingar. Först log hon. Sen förstod hon. Bröllopet ställdes in. Spådomen höll sin stilla andning, och tornets dörr förblev stängd.

Den unge mannen vandrade vidare, lättare om fickorna men tyngre om hjärtat. Han berättade sina historier i gränder och på torg, för barn som satt i ring och för gamla som nickade igenkännande. Och varje gång han berättade om den flygande kofferten, lät han den flyga högre än förut, till dess att den nådde precis dit han en gång längtade.

Kanske var det inte det slut han tänkt sig. Men han hade lärt sig något som är större än silkesvästar och fyrverkerier: att fantasi kan bära en långt—och att man måste vara rädd om det som bär en.