De röda skorna

Det var en gång en flicka som hette Karen. Hon var fattig och hade nästan inga kläder. En gammal skomakare hade snickrat ett par enkla röda skor åt henne av tygbitar. Karen tyckte de var det vackraste hon ägt. Hon hade dem till och med på sin mammas begravning, för hon visste inte bättre.

En rik, gammal dam såg den lilla flickan och tyckte synd om henne. Hon tog Karen till sig, gav henne rena kläder, god mat och undervisning. Den gamla damen brände de trasiga röda skorna och sa: "Vi ska göra dig fin och ordentlig." Karen lärde sig att niga, läsa och brodera. Hon fick allt hon behövde.

När Karen skulle konfirmeras behövde hon ett par fina skor till kyrkan. Den gamla damens ögon var svaga, och hon såg inte färger så bra längre. I skobutiken fastnade Karens blick på ett par blanka, röda skor. "De där är vackra," tänkte hon, fast hon visste att svarta skor passade i kyrkan. Hon sa ingenting om färgen, och den gamla damen trodde att skorna var svarta. Så blev det de röda skorna.

På konfirmationsdagen lyste skorna som bärnsten när Karen gick uppför kyrktrappan. Hon borde ha tänkt på Gud och på högtiden, men hennes tankar snurrade runt skorna. När hon kom ut stod en gammal soldat vid porten. Han log finurligt, bugade, och strök med fingret över skornas sula. "Vilka vackra skor! De sitter nog fast när man dansar," viskade han. Karen ryckte till, men sa inget och gick vidare.

Från den dagen kunde Karen inte sluta tänka på de röda skorna. Hon ville ha dem på sig överallt. Den gamla damen sa: "Man bär inte röda skor i kyrkan." Men Karen smög ändå på dem nästa söndag. Då stod soldaten där igen. Han blinkade och strök åter över skorna. Orgeln började spela, och plötsligt ryckte det i Karens fötter. Hon kunde inte stå still. Hon dansade ut ur kyrkan, nerför trappan, ut på gatan. Vagnen väntade, men även när hon satt i den ville hennes fötter bara dansa. Det var som om skorna bestämde.

Den gamla damen blev sjuk. Karen skulle sitta vid hennes säng och läsa ur psalmboken. Men i staden ordnades en stor bal, och Karen tänkte: "Jag tar bara en liten sväng och dansar en stund." Hon satte på sig de röda skorna och gick. Så snart musiken började, bar skorna henne av gårde. Hon dansade runt i salen, ut genom dörren, på gatorna, genom skogar och över ängar. Det var natt och dag, dag och natt. Hon försökte sätta sig, hon försökte ta av skorna, men remmarna satt hårt och fötterna rörde sig av sig själva.

Till slut blev Karen rädd. "Jag vill hem! Jag vill till den gamla damen!" grät hon. Men skorna lät henne inte. Hon dansade tills hon kom till en liten stuga. På dörren hängde en yxa; där bodde bödeln. Karen ropade: "Snälla, hjälp mig! Ta av mig skorna – jag kan inte sluta dansa!" Bödeln såg hur trött och förtvivlad hon var. Han nickade allvarligt. "Jag kan befria dig, men priset är högt." Karen nickade. Då höjde han yxan och befriade henne från skorna, och med dem även från hennes fötter. De röda skorna, med de små fötterna i, dansade bort mellan träden och försvann i natten.

Karen fick träfötter och kryckor. Hon lärde sig gå igen, långsamt, steg för steg. Hennes hjärta kändes tungt av sorg. Den gamla damen hade dött medan Karen var borta och dansade. Karen grät och visste att hon gjort fel. Hon tänkte inte längre på att glänsa. Hon bad om förlåtelse och ville göra gott.

En söndag ville hon gå till kyrkan för att be. Hon tog på sig enkla, mörka skor och stapplade mot porten. Men när hon kom fram stod de röda skorna där, dansande och blanka, som om de varit levande. De dansade rakt i hennes väg. Karen darrade och vände tillbaka. "Inte ännu," viskade hon. "Mitt hjärta är inte färdigt."

Karen fick arbete hos prästen i prästgården. Hon bakade bröd, tvättade linne, läste för barnen och satt hos den sjuka. Hon bar sitt förflutna i minnet och arbetade stilla och troget. Varje gång hon hörde kyrkklockorna stanna hennes steg. Hon stod vid fönstret och bad. Hon bad inte om röda skor eller beundran, utan om ett gott hjärta, om att få göra rätt.

En solig söndag var luften så klar att det kändes som om ljuset kom inifrån. Karen satt hemma, för hon vågade ännu inte gå till kyrkan. Orgeln lät, men nu var det som om orgeln spelade i hennes bröst. Hon fällde tårar, inte av skam, utan av frid. Hon viskade: "Tack för att jag fått lära mig." Då kändes det som om en ängels hand rörde vid hennes panna. Hennes hjärta blev så lätt. Hennes blick sökte inte längre glänsande saker. Hon log, lade händerna stilla i knät och somnade varsamt in.

I kyrkan sjöng man och klockorna ringde som alltid. Men några sa att ljudet just den dagen var extra ljust, som om en ny ton fallit in. Man sa att Karen äntligen hade kommit hem – inte till ett hus av sten, utan till ett hem där inga skor behövs, där fötterna inte längre springer före hjärtat.

Och om någon frågade varför, viskade man svaret: Det är inte skorna som gör oss vackra, utan vad vi bär i vårt hjärta.