Katten och råttan i sällskap
En viss katt hade gjort bekantskap med en råtta och hade sagt så mycket till henne om den stora kärlek och vänskap hon kände för henne, att råttan till slut gick med på att de skulle bo och hålla hus tillsammans. "Men vi måste göra en förvaring för vintern, annars kommer vi att lida av hunger," sa katten. "Och du, lilla råtta, kan inte våga dig överallt, annars fastnar du i en fälla någon dag." Det goda rådet följdes, och en kruka med fett köptes, men de visste inte var de skulle ställa den. Efter mycket funderande sa katten till slut: "Jag vet ingen plats där den kommer att förvaras bättre än i kyrkan, för ingen vågar ta något därifrån. Vi ställer den under altaret och rör den inte förrän vi verkligen behöver den." Så placerades krukan i säkerhet, men det dröjde inte länge förrän katten fick en stor längtan efter den och sa till råttan: "Jag vill berätta något för dig, lilla råtta. Min kusin har fött en liten son och har bett mig att bli fadder. Han är vit med bruna fläckar, och jag ska hålla honom över dopfunten vid dopet. Låt mig gå ut i dag, så sköter du om huset själv." "Ja, ja," svarade råttan, "för all del, gå, och om du får något riktigt gott att äta, tänk på mig. Jag skulle vilja ha en droppe av det söta röda dopvinet själv." Allt detta var dock osanning. Katten hade ingen kusin och hade inte blivit tillfrågad om att vara fadder. Hon gick rakt till kyrkan, smög till fettkrukan, började slicka på den och slickade toppen av fettet. Sedan promenerade hon på stadens tak, spanade efter möjligheter och sträckte sedan ut sig i solen och slickade sig om läpparna när hon tänkte på fettkrukan. Inte förrän det blev kväll återvände hon hem. "Så, här är du tillbaka," sa råttan. "Du har säkert haft en glad dag." "Allt gick bra," svarade katten. "Vad döpte de barnet till?" "Toppen Av!" sa katten helt kallt. "Toppen Av!" ropade råttan. "Det är ett mycket märkligt och ovanligt namn. Är det vanligt i din familj?" "Vad spelar det för roll," sa katten. "Det är inte värre än Smulstöld, som dina gudsbarn heter."
Innan länge greps katten av ett nytt anfall av längtan. Hon sa till råttan: "Du måste göra mig en tjänst och än en gång sköta huset ensam för en dag. Jag blir återigen ombedd att vara fadder, och eftersom barnet har en vit ring runt halsen kan jag inte neka." Den goda råttan samtyckte, men katten smög bakom stadsmurarna till kyrkan och slukade halva fettkrukan. "Ingenting verkar så gott som det man behåller för sig själv," sa hon och var helt nöjd med dagens verk. När hon kom hem frågade råttan: "Och vad döptes barnet till?" "Halvt Klar," svarade katten. "Halvt Klar! Vad säger du? Jag har aldrig hört namnet i mitt liv. Jag slår vad om vad som helst att det inte finns i almanackan!"
Kattens mun började snart vattnas efter mer slickande. "Alla goda ting är tre," sa hon. "Jag blir ombedd att stå fadder igen. Barnet är helt svart, bara den har vita tassar, men förutom det har den inte ett enda vitt hår på hela kroppen. Detta händer bara en gång vart flera år. Du låter mig gå, eller hur?" "Toppen Av! Halvt Klar!" svarade råttan. "De är så märkliga namn, de får mig att fundera mycket." "Du sitter hemma," sa katten, "i din mörkgrå päls och långa svans och är full av fantasier. Det är för att du inte går ut på dagen." Under kattens frånvaro städade råttan huset och ordnade det, men den giriga katten tömde helt fettkrukan. "När allt är uppätet har man lite frid," sa hon till sig själv, och välfylld och fet återvände hon inte hem förrän på natten. Råttan frågade genast vilket namn som hade getts åt det tredje barnet. "Det kommer inte att behaga dig mer än de andra," sa katten. "Han heter Allt Slut." "Allt Slut," ropade råttan. "Det är det mest misstänkta namnet av alla! Jag har aldrig sett det tryckt. Allt Slut, vad kan det betyda?" Och hon skakade på huvudet, rullade ihop sig och lade sig för att sova.
Från denna tid framåt bjöd ingen katten att vara fadder, men när vintern hade kommit och det inte längre fanns något att hitta utomhus, tänkte råttan på deras förvaring och sa: "Kom, katt, vi går till vår fettkruka som vi har lagrat för oss själva—vi kommer att njuta av den." "Ja," svarade katten, "du kommer att njuta av den lika mycket som du skulle njuta av att sticka ut din delikata tunga genom fönstret." De gav sig av, men när de anlände var fettkrukan visserligen fortfarande på sin plats, men den var tom. "Ack!" sa råttan, "nu ser jag vad som har hänt, nu kommer det fram i ljuset! Du är en sann vän! Du har slukat allt när du stod fadder. Först toppen av, sedan halvt klar, sedan—" "Håller du din tunga?" ropade katten. "Ett ord till, så äter jag upp dig också." "Allt Slut" var redan på den stackars råttans läppar. Knappt hade hon sagt det förrän katten sprang på henne, grep henne och svalde ner henne. Sannerligen, så är det väl i världen.
