Det var en gång en prinsessa som gick ut en vacker kväll i hätta och träskor och tog en promenad i skogen. Efter en stund kom hon till en tjärn, och satte sig ner för att vila en stund. I handen hade hon sin favoritleksak, en gyllene kula, som hon alltid brukade kasta upp och fånga när den föll ner. Nu råkade hon kasta den så högt hon missade att fånga den, och kulan landade på marken och rullade iväg, och till slut ner i tjärnen. Prinsessan tittade i tjärnen efter kulan, men såg ingenting för tjärnen var för djup, så pass djup att man inte kunde se botten på den. Då började prinsessan jämra sig. — Ack, om jag bara kunde få tillbaka min kula igen, sa hon. Jag skulle ge alla mina vackra kläder och juveler för att få tillbaka den.
Medan hon satt där och pratade stack en groda upp huvudet ur vattnet och sa: — Prinsessan, varför gråter du så? — Ack, svarade prinsessan, vad kan du göra för mig din hemska groda. Min gyllene kula har ramlat ner i tjärnen.
— Jag vill inte ha dina pärlor, juveler eller kläder, sa grodan. Men om du älskar mig och låter mig äta från din gyllene tallrik och sova i din säng, så ska jag hämta din gyllene kula åt dig.
Vilket nonsens, tänkte prinsessan. Den fåniga grodan pratar! Han kan inte ens ta sig ur den här tjärnen och kommer aldrig kunna komma och hälsa på mig. Men han kan kanske hämta kulan, så jag ska säga att han får som han vill.
Så hon sa till grodan: — Nåväl, om du hämtar kulan åt mig så ska jag göra allt du önskar.
Då dök grodan ner i det djupa vattnet och efter en liten stund kom han upp igen med kulan i munnen och lade den vid kanten av tjärnen. Så snart prinsessan såg kulan blev hon så glad att hon omedelbart rusade fram och tog den, och utan en tanke på grodan sprang hon hem igen. — Vänta prinsessan, ta med mig som du lovat, ropade grodan. Men prinsessan stannade inte för att lyssna.
Nästa dag, då prinsessan satt sig ner för att äta middag, hörde hon ett konstigt plaskande ljud, ungefär som att något kom gående upp för marmortrappan. Strax därefter knackade det försiktigt på dörren, och en liten röst ropade och sa:
Öppna dörren, min prinsessa så kär, öppna dörren åt din sanna kärlek här! Och glöm inte vad du häromdagen sagt, när jag kulan från tjärnen tillrätta lagt.
Då sprang prinsessan till dörren och öppnade den, och där såg hon grodan, som hon helt hade glömt. Hon blev förskräckt och stängde dörren så snabbt hon kunde och gick och satte sig vid bordet igen. Hennes pappa kungen såg att hon blivit skrämd av något och frågade vad som stod på.
— Det står en otäck groda vid dörren, sa prinsessan. Han hämtade min kula från tjärnen. Jag sa att han skulle få bo hos mig, men jag trodde aldrig han skulle ta sig upp ur tjärnen ens. Men nu står han där vid dörren och vill komma in.
Medan hon pratade knackade grodan igen på dörren och sa:
Öppna dörren, min prinsessa så kär, öppna dörren åt din sanna kärlek här! Och glöm inte vad du häromdagen sagt, när jag kulan från tjärnen tillrätta lagt.
Kungen tittade på prinsessan. — Man måste hålla vad man lovar, sa han, så gå till dörren och släpp in grodan.
Prinsessan gick och öppnade dörren och gick sen snabbt och satte sig igen. Grodan tittade en stund och hoppade in i rummet, och sen splatt-plask rätt upp till bordet där prinsessan satt. — Lyft upp mig och låt mig sitta bredvid dig, sa grodan. Så snart prinsessan hade gjort det sa grodan: — Ställ din tallrik närmare så att jag får äta från den. Prinsessan gjorde så, och så snart grodan hade ätit så mycket han kunde sa han: — Nu är jag väldigt trött, bär mig uppför trappan och lägg mig i din säng. Och prinsessan bar honom motvilligt upp för trappan och lade grodan på sin huvudkudde. Där sov grodan hela natten. Så snart det blev ljust vaknade grodan och hoppade ner för trapporna och ut ur huset. Sådär ja, tänkte prinsessan. Nu är han borta till slut och jag kommer inte besväras mer av honom.
Men där misstog hon sig, för när natten kom hörde hon åter ett knackande på dörren, och en liten röst som sa:
Öppna dörren, min prinsessa så kär, öppna dörren åt din sanna kärlek här! Och glöm inte vad du häromdagen sagt, när jag kulan från tjärnen tillrätta lagt.
Och när prinsessan öppnade dörren hoppade grodan in och sov en natt till på kudden, tills morgonen kom. Den tredje natten sov han där igen. Men när prinsessan vaknade påföljande morgon blev hon överraskad av att istället för en groda se en stilig prins, som stod bredvid hennes säng och tittade på henne med de vackraste ögon hon någonsin sett.
Han berättade för henne att han hade blivit förtrollad av en elak fé, som hade gjort att han blivit en groda. Fén hade sagt att han skulle förbli en groda tills dess att en prinsessa tog honom ur tjärnen, lät honom äta från hennes tallrik, och sova i hennes säng i tre nätter. — Du, sa prinsen, har brutit denna grymma förtrollning, och nu önskar jag inget annat än att du ska följa med mig till min fars kungarike och gifta dig med mig, och jag ska älska dig så länge jag lever.
Prinsessan dröjde inte länge med att svara ja, och medan de pratade körde en vagn upp bredvid som drogs av åtta vackra hästar, täckta av fjäderplymer och med gyllene selar. Och bakom vagnen red prinsens betjänt, den trogne Henry, som saknat sin käre prins så länge under förtrollningen.
Sen tog de farväl av kungen, satte sig i vagnen, och begav sig iväg mot prinsens kungarike, fulla av glädje och förväntan. Och när de kommit fram levde de lyckliga där i många, många år.
Slut