Det var en gång i tiden en fiskare som bodde med sin fru i en svinstia vid kusten. Fiskaren brukade vara ute och fiska hela dagarna, och en dag då han satt med sitt metspö och tittade på de glittrande vågorna dök plötsligt flötet ner djupt under ytan. Fiskaren tog in linan och fick upp en fin fisk, men fisken pratade. "Snälla skona mig", sa fisken. "Jag är inte någon riktig fisk, jag är en förtrollad prins. Släpp i mig i vattnet igen och låt mig simma iväg."
"Oj oj", sa fiskaren. "Du behöver inte säga mer. Jag vill inte ha något att göra med en fisk som kan prata, så var så god och simma din väg min bästa herre". Så fiskaren släppte tillbaka fisken, som genast simmade ner i djupet igen.
När fiskaren kom hem till sin fru i svinstian berättade han om fisken han fångat, hur den hade börjat prata och sagt att den var en prins och hur han hade släppt tillbaka den igen. "Bad du den inte om nånting?", sa frun. "Vi bor förfärligt i denna smutsiga svinstia. Gå tillbaka och säg till fisken att vi vill ha en liten stuga."
Fiskaren var inte vidare förtjust i detta, men han gick ner till stranden, där vattnet numera var alldeles gult och grönt. Och så sa han:
Havets man!
Kanske du kan!
Min fru Silja
Har en stark vilja
Hon har sänt mig med en önskan!
Då kom fisken simmande fram till honom och sa: "Nå, vad är det hon önskar?" "Hon säger", sa mannen, "att jag borde bett dig om någon innan jag släppte tillbaka dig. Hon tycker inte om att bo i svinstian längre. Hon vill bo i en mysig liten stuga." "Gå hem", sa fisken, "hon är nu i stugan!"
Så mannen gick hem och såg sin fru stå i dörren till en mysig liten stuga. "Kom in, kom in!", sa hon. "Är inte detta bättre än svinstian vi bodde i tidigare?" I stugan fanns kök och sovrum, och på baksidan fanns en trädgård med blommor och bärbuskar. "Jo verkligen", svarade fiskaren. "Här kommer vi vara lyckliga." "Vi ska försöka i alla fall", sa hans fru.
Allt var frid och fröjd en vecka eller två, sedan sa fru Silja: "Kära make, det är alldeles för trångt här. Och trädgården är alldeles för liten. Jag vill bo i ett stort stenslott. Gå till fisken igen och säg åt honom att ge oss ett slott". "Men", invände mannen, "jag tycker inte om att gå och be honom om saker. Tänk om han blir arg? Vi borde vara nöjda med vår lilla stuga." "Nonsens!", sa frun. "Han kommer göra som du säger. Gå och försök!"
Fiskaren gick med tungt hjärta ner till havet, som såg blått och glåmigt ut, och ropade:
Havets man!
Kanske du kan!
Min fru Silja
Har en stark vilja
Hon har sänt mig med en önskan!
"Nåväl, vad vill hon nu ha?", sa fisken. "Min fru vill bo i ett stenslott", svarade mannen. "Gå hem då", sa fisken, "hon står redan vid slottets port". Fiskaren gick hem och fick se sin fru stå vid porten till ett magnifikt slott. "Titta", sa frun, "är inte detta storslaget?" De gick in i slottet tillsammans och fann det vara fullt av betjänter, och rummen var rikligt möblerade med gyllene bord och stolar. Och bakom slottet fanns en stor park och stora skogar, och på gården fanns det stall med hästar i. "Nåväl", sa mannen, "nu kommer vi bo och vara glada i det här slottet under resten av våra liv." "Kanske det", svarade frun. "Låt oss sova på saken innan vi bestämmer oss för det". Sedan gick de och lade sig.
När de vaknade nästa morgon var det strålande sol. Frun väckte fiskaren med armbågen i sidan och sa: "Upp och hoppa, och ryck upp dig, för vi måset vara kung över detta land". "Men du", svarade mannen, "varför skulle vi vilja vara kung? Jag vill inte vara kung." "Då ska jag det", svarade frun. "Men hur ska du vara kung? Fisken kan väl inte göra dig till kung heller?" "Gå bara dit och försök", sa frun. "Jag ska vara kung". Så mannen gick sorgset ner till havet, som nu var mörkgrått och som skummade av vågor, och ropade:
Havets man!
Kanske du kan!
Min fru Silja
Har en stark vilja
Hon har sänt mig med en önskan!
"Vad vill hon nu då?", sa fisken. "Hon vill vara kung!", svarade mannen. "Nå, gå hem då, så kommer du se att hon är kung".
Fiskaren gick hem, och när han närmade sig slottet såg han en massa soldater, och hörde ljudet av trummor och trumpeter. Och när han gick in i slottet såg han sin fru sitta på en tron av guld och diamanter, men sex vackra betjänter bredvid sig, den ene längre än den andre. "Nå", frågade mannen, "är du kung?" "Jag är kung", svarade frun. När han hade tittat på henne en lång stund utbrast mannen: "Fantastiskt! Vilken bra grej att vara kung! Nu kommer vi inte vilja ha något mer i hela vårt liv". "Jag vet inte", svarade frun. "Aldrig är en lång stund, och jag börjar tröttna på att vara kung. Jag vill vara kejsarinna. Jag vill härska över solen och månen. Jag kan inte vara nöjd så länge solen och månen går upp och ner på eget bevåg. Gå och säg till fisken att jag vill vara kejsarinna över solen och månen". "Men kära nån", sa mannen, "inte kan fisken göra dig till kejsarinna över solen och månen heller? Och dessutom vill jag inte be om en sådan sak". "Jag är kung", sa frun, "och du är min tjänare. Gå genast!"
Så fiskaren tvingades gå, och medan han gick mot havet muttrade han för sig själv. "Detta kommer inte bli bra. Fisken kommer bli arg. Vi kommer få ångra detta." Efter en stund kom han till havet, som nu var svart och lerigt. Det blåste storm, och vågorna dånade fram. Fiskaren ropade så högt han kunde:
Havets man!
Kanske du kan!
Min fru Silja
Har en stark vilja
Hon har sänt mig med en önskan!
"Vad vill hon nu", sa fisken. "Ack!", svarade mannen, "hon vill härska över solen och månen!" "Gå hem till din svinstia igen", sa fisken.
Och där bor de fortfarande.
Slut