En gammal fattig kvinna i en liten by hade gjort i ordning en maträtt med bönor och skulle tillaga den. Så hon gjorde upp en eld i spisen, som hon tände med halm. När hon hällde över bönorna i stekpannan ramlade en av dem ner på golvet utan att hon märkte något. Där låg den bredvid ett halmstrå. Efter en stund ramlade ett glödande kolstycke ner och hamnade bredvid dem. "Kära vänner, var kommer ni från?", sa halmstrået. "Jag hoppade ur elden", sa kolet. "Jag hade tur som kom undan, annars hade jag blivit till aska." "Jag lyckades också undkomma med skinnet helt", sa bönan. "Jag skulle hamnat i stekpannan annars!" "Skulle mitt öde vara så mycket bättre?" sa halmstrået. "Jag skulle användas till att tända elden. Jag hade tur som slank genom fingrarna."
"Men vad ska vi nu ta oss till?" sa kolstycket.
"Jag tycker", svarade bönan, "att nu när vi haft sådan tur allihopa borde vi hålla ihop och söka oss vidare till annat land."
Förslaget gladde de båda andra och de begav sig iväg tillsammans. Snart kom de dock till en liten bäck, och visste inte hur de skulle ta sig över. Halmstrået kom på en idé, och sa: "Jag lägger mig rakt över, och så kan ni använda mig som bro." Strået lade sig därmed över bäcken och kolstycket började trippa försiktigt fram. När hon kommit till mitten blev hon dock rädd för vattnet som forsade under henne och stannade. Där stod hon still. Strået började brännas, gick i två bitar och föll i bäcken, tillsammans med kolbiten. Bönan, som tålmodigt hade stannat kvar, kunde inte hålla sig utan började skratta, mer och mer, tills hon till slut skrattade så hjärtligt att hon sprack.
Då kom en skräddare, som letade efter arbete, förbi och satte sig för att vila vid bäcken. Han såg den lilla bönan och godhjärtad som han var tog han fram nål och tråd och började sy ihop henne. Bönan tackade så mycket för hjälpen, men eftersom skräddaren använde svart tråd har alla bönor sedan dess en svart söm.
Slut