Vargen i fårakläder

På en mjuk kulle, där gräset doftade sommar och vinden gick som en viskning genom säden, betade en lugn flock får. Deras herde stod inte långt därifrån och höll öga på dem, räknade med blicken och lyssnade efter allt som lät fel. Fåren bräkte, klockorna kring deras halsar klängde stillsamt, och allting verkade tryggt.

Men i skuggan mellan enbuskarna satt en varg. Han var mycket hungrig. Flera dagar hade han försökt smyga nära flocken, men herden var vaksam och stängslet var starkt. Vargen gick av och an, tänkte och tänkte. "Det finns alltid ett sätt," mumlade han. "Om jag bara såg ut som ett får, då skulle ingen ana något."

När solen stod högt fick han syn på något som hängde över ett stängsel: en tjock, vit fårfäll som herden lagt där för att torka efter klippningen. Vargens ögon glimmade. Han kikade åt alla håll, tassade fram och drog försiktigt ner fällen. Den luktade ull och värme. Med långsam, listig rörelse drog han den över ryggen. Han stack ut nosen, smög ner öronen och försökte öva på ett bräkande: "Bää... bää." Först lät det mest som hosta, men till slut fick han det att låta nästan rätt. "Se där," sa han nöjt för sig själv, "nu är jag ett får."

Med fällen över sig gick vargen mot flocken. Han höll huvudet lågt och trampade försiktigt i samma takt som de andra. Några lamm tittade nyfiket på den stora, ulliga gestalten som plötsligt dykt upp. "Bää?" pep ett litet lamm. Vargen svarade mjukt: "Bää," och höll in sin varggrin. Herden lyfte blicken och räknade åter sina får. Allt såg ut att stämma: vita ryggar, mjuka steg, kvällsljuset som silade över dem. Ingen märkte att under en av de vita ryggarna fanns gula ögon och vassa tänder.

Dagen blev till kväll. Herden samlade flocken och ledde dem in i fållan, en trygg plats med höga plank och en stadig grind. Vargen följde med, nöjd över sin plan. Han tänkte: "När mörkret faller och alla sover, väljer jag ut ett litet lamm. Ingen kommer att förstå hur det försvann." Han stod där, stilla som de andra, och väntade. Fåren burrade ihop sig i en mjuk, varm klunga. Herden gick runt, kände på stängslet, räknade ännu en gång. Det var en lugn kväll, och stjärnorna började tändas på himlen.

Då mindes herden att han behövde mat för natten. Han såg över flocken för att välja ut en fårrätt till sin familjs kvällsmål. Han valde som alltid det som såg tjockast och fetast ut, för att räcka länge och väl. Hans hand landade på det mest runda och tysta "fåret" i hörnet – det som inte bräkte, inte rörde sig mer än nödvändigt, och som verkade ha extra mycket ull. Han tog tag och ledde ut det genom grinden, säker på sitt val.

Vargen vågade inte säga ett ord. Han följde med, in i gården där lyktljuset brann. Herden gjorde i ordning allt som behövdes och var övertygad om att han tagit ett ordentligt, välgött får. Men under den vita fällen fanns ingen ullig kropp – bara en varg som varit för listig för sitt eget bästa. När herden skulle ta hand om sitt kvällsmål, fick vargens trick plötsligt ett slut. Den natten skyddades flocken, och ingen i fållan kom till skada.

Morgonen därpå räknade herden sina får igen. Flocken var hel och trygg. Han lät blicken vila på den tomma plats där det tjocka "fåret" stått kvällen före och skakade långsamt på huvudet. "Skenet bedrar," sa han för sig själv och drog till grinden. Fåren vandrade ut på kullen, bräkte i morgonluften och betade som vanligt – utan att ana vilket farligt trick som just hade misslyckats.

Sensmoral: Skenet bedrar – och den som luras kan själv bli lurad.