En man som levde för länge sedan trodde att han kunde förutspå framtiden i stjärnorna. Han kallade sig själv en astronom och tillbringade nätterna med att titta på himlen.
En kväll gick han längs vägen utanför byn. Hans ögon var fästa på stjärnorna. Han tyckte sig se där att världens slut var nära, när han samtidigt trampade ner i ett hål fullt av lera och vatten.
Där stod han upp med det leriga vattnet upp vid öronen, och klappade galet vid hålens hala sidor i sitt försök att klättra upp.
Hans rop på hjälp gav fick snart fart på byborna. När de drog honom ur leran sa en av dem:
"Du låtsas läsa framtiden i stjärnorna, och ändå ser du inte vad som finns alldeles vid dina fötter! Detta borde lära dig att ägna mer uppmärksamhet åt det som är rätt framför dig och låta framtiden ta hand om sig själv."
"Till vilken nytta är det," sade en annan, "att läsa stjärnorna när du inte kan se vad som finns här på jorden?"
Slut