Räven och kråkan

En klar morgon flög Kråkan över ängen. Plötsligt såg hon något gult och gott: en bit ost! Hon grep osten med näbben och flög upp i den högsta granen. Där satte hon sig bekvämt på en gren. Hon var nöjd och stolt. Osten doftade ljuvligt, och hon tänkte: Vilken tur jag har!

Längre bort tassade Räven. Hans mage kurrade. När han fick syn på Kråkan, och den fina osten i hennes näbb, blev hans ögon runda. Han kunde inte klättra i träd, och osten satt högt upp. Räven var hungrig, men också listig. Han började tänka ut en plan.

Räven ställde sig under granen och log sitt bredaste leende. God dag, vackra Kråka! ropade han. Aldrig har jag sett så blanka, svarta fjädrar! De glänser som nattens himmel. Och vilka vackra ögon du har!

Kråkan kände hur hon blev varm av stolthet. Hon höll fortfarande osten hårt i näbben, men hon glittrade av glädje. Räven fortsatte mjukt: Alla i skogen säger att du inte bara är vacker. Du sjunger också bäst av alla. Får jag höra en liten sång? Bara en liten ton?

Kråkan var så stolt att hon ville visa hur fin hennes röst var. Hon tog ett djupt andetag och öppnade näbben för att sjunga: Kraaa! Men i samma stund tappade hon osten. Den föll rakt ner genom luften.

Plopp! Osten landade i gräset. Snabb som blixten snappade Räven åt sig den. Han slukade en tugga och slickade sig om munnen. Tack så mycket, sa han artigt. Din röst var... intressant. Men ännu bättre var din ost.

Räven tittade upp och sa med ett litet blink: Kom ihåg, kära Kråka: tro inte på allt smicker. Fina ord kan vara ett trick. Kråkan blev röd runt ögonen av skam. Hon hade låtit sig luras av vackra ord och förlorat sin goda bit ost.

Hon satte sig tyst och tänkte: Nästa gång håller jag näbben stängd när någon smickrar. Och jag låter inte stolthet ta maten från mig. Sedan flög hon iväg, lite klokare än förut.

Sagan lär oss: Låt dig inte luras av smicker.