En herdepojke vaktade bondens får på en betesmark nära en mörk skog, inte långt från byn. Snart fann han livet på betesmarken mycket tråkigt. Allt han kunde göra för att roa sig var att prata med sin hund eller spela flöjt.

En dag när han satt och tittade på fåren och den lugna skogen, och funderade på vad han skulle göra om han såg en varg, kom han på ett sätt att roa sig.

Hans bonde hade sagt till honom att ropa efter hjälp om en varg skulle attackera flocken, och att byborna då skulle komma och driva bort den. Så nu, trots att han inte hade sett något som ens liknade en varg, sprang han mot byn och ropade så högt han kunde: ”Varg! Varg!”

Som han förväntade sig, släppte byborna som hörde ropet allt sitt arbete och kom springande med andan i halsen till betesmarken. Men när de kom dit fann de pojken dubbelvikt av skratt åt att han hade lurat dem.

Några dagar senare ropade herdepojken igen: ”Varg! Varg!” Återigen sprang byborna för att hjälpa honom, bara för att återigen bli utskrattade.

En kväll, när solen gick ner bakom skogen och skuggorna kom krypande ut över betesmarken, kom det verkligen en varg ur buskarna och anföll fåren.

I skräck sprang pojken mot byn och skrek: ”Varg! Varg!” Men även om byborna hörde ropen sprang de inte för att hjälpa honom, så som de tidigare hade gjort. ”Han kan inte lura oss igen,” sa de.

Vargen åt upp ett av pojkens får och vandrade sedan iväg in i skogen.