Nordvinden och solen

Högt uppe på himlen bodde två gamla vänner: Nordvinden och Solen. En dag började de prata om styrka.

"Jag är starkast," brusade Nordvinden. "Jag kan blåsa trädens grenar och få havet att skumma!"

Solen log lugnt. "Kanske," sa hon mjukt, "men styrka kan vara olika saker."

Just då vandrade en man på en landsväg långt där nere. Han bar en vid kappa som fladdrade runt benen.

Nordvinden pekade med en kall virvel. "Titta! Låt oss tävla. Den som får mannen att ta av sig kappan är den starkaste."

"Det låter rättvist," svarade Solen. "Du kan börja."

Nordvinden drog in ett stort andetag. Han samlade grå moln. Han visslade mellan kullarna och tjöt över fälten. Han blåste och blåste, hårdare och hårdare.

Resenären kände den kalla vinden bita i kinderna. "Brr! Vad kallt!" Han drog kappan tätare om sig. Han korsade armarna över bröstet och höll fast tyget så gott han kunde.

Nordvinden tog i ännu mer. Träd böjde sig. Löv snurrade över vägen. Dammet virvlade. "Ta av kappan!" tycktes vinden ropa.

Men ju mer det blåste, desto hårdare höll mannen i sin kappa. Han böjde huvudet, satte ner fötterna stadigt och fortsatte gå. Kappan släppte han inte.

Till slut blev Nordvinden trött. Hans pust blev kort och hackig. Han suckade och backade undan. "Jag gav allt jag hade," flämtade han. "Men kappan sitter kvar."

Solen sköt försiktigt undan molnen. Hennes ljus var varmt och mjukt, som en vänlig hand. Hon lyste över vägen, över träden, över resenärens axlar.

Mannen kände värmen sprida sig. "Åh! Vad skönt det blev," sa han och log. Han lossade greppet om kappan. Han slappnade av i axlarna. Den kalla rysningen i kroppen smälte bort.

Solen fortsatte att lysa milt. Inte för starkt, inte för svagt. Bara lagom varmt och snällt.

Resenären torkade pannan. "Nu behöver jag inte kappan längre," sa han glatt. Han knäppte upp, vecklade ut tyget och tog av den. Han hängde kappan över armen och fortsatte sin vandring, lätt och nöjd.

Uppe på himlen såg Nordvinden alltihop. Han blev tyst. Solen vände sig mot honom och log fortfarande lika vänligt.

"Såg du?" frågade Solen varsamt. "Ibland gör värme och vänlighet det som kraft inte klarar."

Nordvinden nickade. "Du har rätt," sa han lågt. "Min blåst gjorde honom bara mer bestämd. Din värme fick honom att vilja själv."

De två vännerna lät himlen bli klar igen. Fälten glittrade. Vägen ringlade vidare. Resenären gick sin väg, med kappan över armen och ett litet vissel på läpparna.

Och där uppe, bland moln och ljus, mindes både Nordvinden och Solen vad de hade lärt sig den dagen:

Vänlighet är starkare än hårdhet. Mjukt kan vinna där hårt ger upp.