För länge, länge sedan bodde det en kejsare i Kina som hade det vackraste palatset i hela världen, gjort helt i kristall. Utanför palatset låg den vackraste trädgården, och längre bort en skog där träden var högre än alla andra träd i världen. I den skogen bodde en liten näktergal. Näktergalen sjöng så vackert att alla som hörde henne mindes hennes sång. Människor kom från hela världen för att se kristallpalatset, den underbara trädgården och den stora skogen. Men när de reste hem och skrev böcker om det de sett, skrev de alltid: "Men det bästa av allt är näktergalen."

En dag läste kejsaren en sådan bok, och han kallade genast till sig sin kammarherre.

"Vad är det här för näktergal?" sa kejsaren. "Varför har jag aldrig hört henne sjunga?"

Kammarherren, som var en mycket viktig person, sa: "Det kan inte finnas någon näktergal; jag har aldrig hört talas om henne."

"I boken står att det finns en näktergal," sade kejsaren. "Jag befaller att näktergalen ska föras hit för att sjunga i kväll."

Kammarherren gick ut och frågade alla fina herrar och damer var näktergalen kunde hittas, men ingen av dem hade någonsin hört talas om en näktergal. Så kammarherren gick tillbaka till kejsaren och sa: "Det finns ingen sådan näktergal."

"I boken står att det finns en näktergal," sade kejsaren. "Om näktergalen inte är här för att sjunga för mig i kväll kommer jag att trampa på hovet, omedelbart efter kvällsmaten."

Kammarherren ville inte bli trampad på, så han sprang ut och frågade alla i palatset om näktergalen. Äntligen sa en liten flicka som arbetade i köket: "Åh, ja, jag känner väl till näktergalen. Varje kväll, när jag ska ta med mig rester från köket till min mamma som bor i skogen, hör jag näktergalen sjunga."

Kammarherren bad den lilla flickan att ta honom till näktergalens hem, och många av herrarna och damerna följde med. När de gått en stund, hörde de ett "muuu".

"Ah!" sa herrarna och damerna, "Det måste vara näktergalen! Vilken stor röst för en så liten varelse!"

"Åh nej", sa den lilla flickan, "det är bara en ko som råmar."

Lite längre fram hörde de några tjurgrodor i ett träsk. "Visst är det näktergalen", sa hovet. "Det låter verkligen som kyrkklockor!"

"Åh, nej", sa den lilla flickan, "det är tjurgrodor som kväker."

Till sist kom de till skogen där näktergalen höll till. "Tysta nu!" sa den lilla flickan, "hon ska sjunga." Och mycket riktigt, den lilla näktergalen började sjunga. Hon sjöng så vackert att du aldrig i hela ditt liv har hört något liknande.

"Kära nån", sa hovet, "det är väldigt trevligt. Gör den lilla grå fågeln verkligen allt detta ljud? Hon är så blek att man kan tro att hon har tappat sin färg av rädsla för oss."

Kammarherren bad den lilla näktergalen att komma och sjunga för kejsaren. Den lilla näktergalen sa att hon kunde sjunga bättre i sin egen skog, men hon var så söt och snäll att hon följde med.

Den kvällen var palatset dekorerat med de vackraste blommorna du kan föreställa dig, och rader och rader av små silverklockor, som svängde när vinden blåste in, och hundratals och hundratals vaxljus, som lyste som små stjärnor. I den stora hallen fanns en sittpinne av guld för näktergalen, bredvid kejsarens tron.

När alla människor var där bad kejsaren näktergalen att sjunga. Då fyllde den lilla grå näktergalen sin strupe full och sjöng. Och hon sjöng så vackert att kejsarens ögon fylldes med tårar! Och som du säkert vet så gråter kejsare inte alls lätt. Så bad kejsaren henne sjunga igen, och den här gången sjöng hon så underbart att tårarna trängde fram i hans ögon och rann ner över kinderna. Det blev en stor succé. De bad den lilla näktergalen att sjunga, om och om igen, och när de hade lyssnat tillräckligt sa kejsaren att hon skulle göras till hovets förstesångare. Hon skulle ha en liten guldbur nära kejsarsängen och skulle få gå ut två gånger varje dag. Men tolv tjänare hade utsetts att vänta på henne, och dessa tolv tjänare gick med henne varje gång hon gick ut, och var och en av de tolv höll i änden av ett silkesnöre som var bundet till den lilla näktergalens ben! Det var inte så kul att gå ut på det sättet.

Under en lång, lång tid sjöng näktergalen varje kväll för kejsaren och hans hov, och de tyckte att hon var så bra att alla kvinnorna försökte låta som henne. De brukade ta vatten i munnen och sedan göra lite ljud, så här: glucki-glucki-gluck. Och när hovet träffade varandra i korridorerna, skulle den ena säga "näkter", och den andra skulle säga "gal", och det räckte som konversation.

Till sist, en dag, kom det ett litet paket till kejsaren, och på utsidan stod det "Näktergalen". Inuti fanns en konstgjord fågel, som liknade en näktergal; den var gjord av guld, silver, rubiner och smaragder och diamanter. När den vreds upp spelade den en valsmelodi och när den spelade rörde den sina stjärtfjädrar upp och ner. Alla i hovet var fyllda med glädje över musiken från den nya näktergalen. De fick den att spela samma melodi trettiotre gånger, och fortfarande hade de inte fått nog.

De skulle ha fått den att spela melodin trettiofyra gånger, men kejsaren sade: "Jag skulle vilja höra den riktiga näktergalen sjunga nu."

Men när de tittade efter den riktiga lilla näktergalen, kunde hon inte hittas någonstans! Hon hade tagit chansen, medan alla lyssnade på valsmelodin, att flyga bort genom fönstret till sin egen skog.

"Vilken otacksam fågel!" sa herrarna och damerna. "Men det spelar ingen roll. Den nya näktergalen är lika bra."

Så den konstgjorda näktergalen fick den riktiga näktergalens lilla sittpinne av guld, och varje kväll vred kejsaren upp henne, och hon spelade valsmelodi för honom. Folket i hovet gillade henne ännu bättre än den gamla näktergalen, eftersom de alla kunde vissla hennes melodier - vilket du inte kan göra med en riktig näktergals sång.

Efter att ett år gått sedan den konstgjorda näktergalen kom, lyssnade kejsaren på hennes valsmelodi, då det klonkade till inne i fågeln, och melodin stannade. Kejsaren sprang till sin läkare, men han kunde inte göra någonting. Sedan sprang han till sin urmakare, men inte heller han kunde göra något. Ingen kunde göra något åt det. Det bästa de kunde göra var att laga guldnäktergalen så att den med nöd och näppe kunde spela en gång om året. Även det var nästan för mycket, och melodin var ganska skakig. Trots allt behöll kejsaren guldnäktergalen i sitt eget rum.

Lång tid gick, och till sist blev kejsaren mycket sjuk och var döende. När det stod klart att han inte kunde leva mycket längre valde folket en ny kejsare och väntade på den gamles död. Den stackars kejsaren låg, ganska kall och blek, i sin stora, stora säng, med sammetsgardiner och höga ljusstakar. Han var ganska ensam, för alla hovmästare hade gått för att gratulera den nya kejsaren, och alla tjänare hade gått för att prata om det.

När kejsaren vaknade kände han en fruktansvärd vikt på bröstet. Han öppnade ögonen, och det var Döden som satt på hans hjärta. Döden hade tagit på sig kejsarens guldkrona, och han höll guldäpplet i ena handen och spiran i den andra. Och han såg på kejsaren med sina stora, ihåliga ögon. Rummet var fullt av skuggor, och skuggorna var fulla av ansikten. Överallt där kejsaren tittade dök ansikten upp. Vissa var väldigt, väldigt fula, andra söta och vackra; det var alla saker kejsaren hade gjort i sitt liv, på gott och ont. Och när han tittade på dem började de viska. De viskade: "Kommer du ihåg detta?", "Kommer du ihåg det?". Kejsaren kom ihåg så mycket att han ropade högt, "Åh, ta fram den stora trumman! Skapa musik så att jag slipper höra dessa fruktansvärda viskningar!" Men det fanns ingen där som kunde hämta trumman.

Då ropade kejsaren: "Din lilla guldnäktergal, kan du inte spela något för mig? Jag har gett dig gåvor av guld och juveler och alltid haft dig vid min sida. Kommer du inte att hjälpa mig nu?" Men det fanns ingen som kunde vrida upp den lilla guldnäktergalen, och då kunde den naturligtvis inte spela.

Kejsarens hjärta blev kallare och kallare där Döden kröp närmare, och de fruktansvärda viskningarna blev högre och högre, och kejsarens liv var nästan slut. Plötsligt kom det då, genom det öppna fönstret, en underbar sång. Det var så vackert och så högt att viskningarna genast tystnade. Då kände kejsaren hur hans hjärta blev varmt, då kände han hur blodet började flöda genom hans ben igen. Han lyssnade på sången tills tårarna rann ner över kinderna. Han visste att det var den riktiga lilla näktergalen som hade flytt från honom när guldnäktergalen kom.

Döden lyssnade också på sången, och när den var slut och kejsaren bad om mer sång, sade Döden också: "Sjung, snälla, igen, lilla näktergal!"

"Kommer du att ge mig kejsarens guldkrona för en sång?" sa den lilla näktergalen.

"Ja", sade Döden. Och den lilla näktergalen köpte kejsarens krona för en sång.

"Åh, sjung igen, lilla näktergal", bad Döden.

"Kommer du att ge mig kejsarens spira för en annan sång?" sa den lilla grå näktergalen.

"Ja", sade Döden. Och den lilla näktergalen köpte kejsarens spira för en annan sång.

Återigen bad Döden om en sång, och den här gången fick den lilla näktergalen äpplet för sin sång. Sedan sjöng hon en sång till, så vacker och så sorglig att det fick Döden att tänka på sin trädgård på kyrkogården, där han alltid trivdes som bäst. Och han steg upp från kejsarens hjärta och seglade ut genom fönstret.

När Döden var borta sade kejsaren till den lilla näktergalen: "Åh, kära lilla näktergal, du har räddat mig från döden! Lämna mig inte igen. Stanna med mig på den lilla guldpinnen och sjung för alltid för mig!"

"Nej, kära kejsare," sa den lilla näktergalen, "jag sjunger bäst när jag är fri. Jag kan inte bo i ett palats. Men varje natt när du är ensam kommer jag att sitta i fönstret och sjunga för dig, och berätta allt som händer i ditt rike: Jag ska säga dig var de fattiga människorna finns som du borde hjälpa och var de elaka människorna finns som borde straffas. Kom bara ihåg, kära kejsare, att du aldrig låter någon veta att du har en liten fågel som berättar allt."

Efter att den lilla näktergalen hade flugit därifrån kände kejsaren sig så pigg och stark att han reste sig ur sängen och klädde sig i sina kungliga kläder. Och när hovmästarna kom in för att se om han var död, stod kejsaren med sin spira i ena handen och sitt äpple i den andra handen och sade: "Godmorgon!"