Mjölkflickan och hennes hink

Det var tidig morgon. En mjölkflicka gick längs vägen med en hög, blank hink balanserad på sitt huvud. Hinken var full av nyss mjölkad mjölk. Hon log och trallade en liten melodi.

Vägen var dammig men luften var frisk. Hon höll händerna lätta vid hinkens handtag och försökte gå stadigt. Mjölken skvalpade mjukt. Snart skulle hon vara framme på marknaden.

Då började hon tänka. 'När jag säljer mjölken,' viskade hon för sig själv, 'får jag fina mynt. För de mynten ska jag köpa ägg. Många ägg!' Hennes steg blev nästan lite sprittande.

'På våren kläcks äggen,' fortsatte hon att drömma. 'Små, gula kycklingar ska pipa i lådan. Jag ska mata dem och ta hand om dem, och de växer fort.' Hon såg dem framför sig, fluffiga och ivriga.

'När kycklingarna blir stora höns, säljer jag dem på nästa marknad,' tänkte hon. 'Då får jag ännu fler mynt. Då köper jag en röd klänning, så fin att alla i byn tittar!'

Hon log ännu bredare. 'Och jag ska köpa nya skor som blänker,' sa hon tyst. 'När pojkarna på torget vill prata med mig ska jag bara nicka så här, stolt och fint.'

Här nickade hon på riktigt. Hon kastade lite på huvudet, precis som i drömmen. Hinken tappade balansen. Splasch! Den gled av och slog i marken. Mjölken rann ut i en vit ström över vägen.

Mjölkflickan stannade. All mjölk var borta. Äggen, kycklingarna, hönsen, klänningen och skorna fanns bara i hennes tankar. Hon plockade upp den tomma hinken och kände hur kinderna blev varma.

När hon kom hem tittade hennes mamma på den tomma hinken och på flickans ledsna ögon. 'Min kära,' sa mamman mjukt, 'räkna inte dina kycklingar innan de kläckts. Bär din hink först, dröm sen.'

Mjölkflickan nickade. Nästa dag gick hon lugnt och stadigt, med ena handen tryggt på hinken och blicken framåt. Drömmar är fina, tänkte hon, men händer och fötter måste hålla takten med verkligheten.