Kråkan och krukan

Det var en mycket varm dag. Solen brände på stenarna och luften dallrade. En svart kråka flög högt över marken och letade efter något att dricka. Hennes hals var torr, och hon kraxade svagt: "Åh, vad törstig jag är. Jag måste hitta vatten."

Hon flög, och flög, och flög. Då fick hon syn på en liten trädgård bakom en mur. Där, bredvid en solvarm sten, stod en lerkruka. I krukan blänkte något. Kråkan landade på krukans kant och kikade ner.

"Vatten!" sa hon lyckligt. Men vattnet låg långt, långt ner i botten. Kråkan sträckte på halsen. Hon böjde sig ner så långt hon kunde. Hennes näbb nuddade inte ens ytan. "Det är för djupt," suckade hon.

Kråkan försökte putta omkull krukan. Hon knuffade med näbben, hon tog spjärn med båda fötterna, hon fladdrade med vingarna för att få mer kraft. Men krukan var tung och stod stadigt. Den rörde sig inte.

Kråkan satte sig ner en stund och tänkte. "Det måste finnas ett annat sätt," viskade hon. Hon såg sig omkring. Bredvid krukan låg små, runda stenar.

Kråkan tog upp en liten sten i näbben. "Jag undrar..." Hon släppte stenen ner i krukan. Plopp! Vattnet rörde sig lite, lite. Kråkan kikade ner igen. "Det steg!" kraxade hon. "Om jag lägger i fler stenar, kanske vattnet kommer upp!"

Hon plockade en sten till. Plopp! En tredje sten. Plopp! Vattnet steg en bit till. Kråkan blev ivrig. "Det fungerar! Lite i taget!"

Hon började arbeta i lugn takt. En sten, två stenar, tre stenar. Plopp, plopp, plopp. Hon bar stenar i näbben och släppte ner dem en efter en. Varje gång steg vattnet en liten bit. Kråkan vilade ibland, tog ett djupt andetag och fortsatte.

Snart kunde hon se vattnet tydligare. Det glittrade i solen. "Bara några stenar till," sa hon mjukt. Plopp. Plopp. Plopp. Vattnet kom ännu närmare krukans kant.

Till slut var vattnet så högt att hennes näbb nådde ner. Kråkan drack. Slurp, slurp. Vattnet var svalt och gott. Hennes hals kändes mjuk igen, och styrkan kom tillbaka.

Hon tittade på krukan och på de många små stenarna. "Jag klarade det," sa hon stolt. "Inte med styrka, utan med list och tålamod. Lite i taget kan göra något stort."

Kråkan fluffade till sina fjädrar och lyfte med lätta vingslag. Innan hon flög vidare kraxade hon: "När något verkar omöjligt, tänk efter. Det finns ofta ett smart sätt!"

Sedan försvann hon upp i den blå himlen, lätt och glad, medan solen fortsatte att värma trädgården och den tysta krukan stod kvar – nu med vattnet högt och klart vid kanten.