En loppa, en gräshoppa och en groda ville ta reda på vem som hoppade högst. De bjöd in hela världen till en stor festival för att beskåda tävlingen. De tre berömda höjdhopparna möttes i rummet.

– Jag ger min välsignelse till den som vinner, sa kungen, för det är ju inte roligt om det inte finns något pris att vinna.

Loppan var den förste som klev fram. Han hade ett utsökt sätt och bugade sig artigt för publiken på båda sidor. Han var rentav nobel.

Sedan kom gräshoppan. Han var betydligt tyngre, men hade ett trevligt sätt och bar en grön kostym som han föddes med. Han berättade vidare att han kom från en uråldrig egyptisk familj där alla har höga tankar om honom. – Jag sjunger så vackert, sa han, att sexton andra gräshoppor som har sjungit ända sedan födseln blir smalare bara av ren förargelse över att höra mig sjunga!

Det var så det gick till när loppan och gräshoppan presenterade sig själva. De tyckte båda att de var värdiga vinnare utan att ens behöva hoppa.

Hoppgrodan sa ingenting, men när den stora hunden började nosa på honom framhärdade han att han också var från en bra familj. Rådmannen, som man aldrig kunde få tyst på, intygade att hoppgrodan var en profet, för det gick att utläsa väderprognosen på hans rygg.

– Jag säger ingenting, sa kungen, men jag har ändå min åsikt.

Nu var det dags för tävlingen. Loppan hoppade så högt att ingen kunde se var han tog vägen. Därför var alla överens om att han inte verkligen hade hoppat, utan bara försvunnit, och att han därmed skulle diskvalificeras.

Gräshoppan hoppade bara hälften så högt, men han hoppade rakt i kungens ansikte. Kungen utbrast genast att det var oartigt.

Hoppgrodan stod stilla länge, försjunken i tankar. Man trodde att han inte skulle hoppa alls.

– Jag hoppas bara att han mår bra, sa den stora hunden när grodan helt plötsligt hoppade – snett, pladask i prinsessans knä (som satt i en liten guldstol alldeles bredvid).

Då sa kungen: – Det finns ingenting högre än min dotter, så att hoppa upp till henne är det högsta man kan hoppa. För att lyckas med detta måste man ha förståelse, och hoppgrodan har verkligen visat prov på just det. Han är modig och intellektuell!

Och så vann hoppgrodan kungens välsignelse.

– Det gör mig detsamma, sa loppan. Grodan kan få välsignelsen. Jag hoppade högst, men nu för tiden är det tydligen ett vackert yttre som räknas. Sedan flyttade loppan utomlands och hördes aldrig mer av igen.