Bunten med pinnar

I en liten by bodde en far med sina söner. De var starka och snabba, men de bråkade nästan varje dag. De grälade om vems tur det var, vem som gjorde mest, vems idé som var bäst. Fadern blev ledsen. Han visste att bråk gör en familj svag.

En kväll satte han sig vid elden. Han tänkte: "Hur kan jag visa dem vad jag menar?" Nästa morgon ropade han på sönerna. "Kom hit, pojkar," sa han. "Jag vill visa er något."

Fadern tog fram ett knippe pinnar. Han band dem hårt med ett rep. "Se här. Det är bara vanliga pinnar. Men de sitter ihop," sa han. Han räckte bunten till den äldste sonen. "Försök bryta den."

Den äldste tog i. Han höll andan och böjde och vred. Bunten höll. "Jag kan inte," sa han. Fadern gav bunten till nästa son. "Försök du." Också han kämpade. Han satte bunten mot knät och tryckte. Inget hände. "Det går inte, far." Den yngste fick prova. Han bet ihop tänderna och försökte. Bunten var fortfarande hel.

Fadern nickade. "Bra. Nu tittar ni noga." Han löste upp repet och delade pinnar till var och en. "En pinne var. Nu, bryt den."

Sönerna tittade på varandra. Den äldste ryckte lite på axlarna och böjde sin pinne. Knak! Den gick av på mitten. Den andre gjorde likadant. Knak! Den yngste behövde knappt anstränga sig. Knak! Små träbitar föll i gräset.

Fadern samlade deras blickar. Han höll upp de brutna pinnarna och den orörda bunten. "När pinnarna var tillsammans kunde ingen av er bryta dem," sa han lugnt. "Men när ni var för sig, gick det lätt. Så är det med er också. Om ni bråkar och drar åt olika håll, blir ni svaga. Om ni håller ihop, hjälper varandra och delar styrka, blir ni starka. Ingen kan lätt skada er då."

Sönerna stod tysta. De kände sig lite skamsna. Den äldste sa: "Förlåt, far. Jag förstår nu." Den andre nickade. "Jag också." Den yngste smög närmare och tog sina bröders händer. "Vi håller ihop."

Från den dagen försökte bröderna vara snällare. De lyssnade mer. När någon blev trött, hjälpte de till. När de hade olika idéer, pratade de lugnt. Arbete som förut kändes tungt gick lättare när de gjorde det tillsammans. Fadern log och lade undan repet. Han behövde inte fler ord. Pojkarna hade sett, känt och lärt.

Moral: Tillsammans är vi starka. Var för sig är vi svaga.