Stensoppa

Det var en gång tre trötta soldater. De hade gått långt, över fält och genom skogar. Skorna var slitna och magarna kurrade. När solen började gå ner, såg de en by. "Kanske finns det lite mat där," sa den första soldaten. "Och ett varmt hörn att vila i," sa den andra. "Vi frågar snällt," sa den tredje.

I byn var det tyst. När soldaterna knackade på dörrar, kikade människor ut men skakade på huvudet. "Vi har inget att ge," sa en tant och drog igen dörren. "Skörden blev liten," mumlade en farbror. Barnen gömde sig bakom gardinerna. Sanningen var att byborna hade lite av varje, men de var rädda att det inte skulle räcka. De gömde bröd i kistor, potatis under sängen och en liten bit ost på hyllan.

Soldaterna tittade på varandra. De var fortfarande artiga. "Då lagar vi stensoppa," sa den första soldaten glatt. "Stensoppa?" viskade byborna bakom dörrarna. "Kan man göra soppa på sten?" De smög närmare torget för att titta.

"Vi behöver bara en stor gryta, vatten och en eld," sa den andra soldaten. Snart rullades en stor gryta fram. Någon hämtade vatten från brunnen. En annan tände en brasa. Den tredje soldaten tvättade tre släta stenar och lade dem försiktigt i vattnet. De rörde och rörde. Vattnet bubblade. Doften var bara varm och tom, men soldaterna log.

"Åh, vilken fin stensoppa det blir," sa den första soldaten och smakade. "Nästan perfekt! Bara en nypa salt skulle göra den ännu bättre." En liten flicka sprang hem och kom tillbaka med en liten påse salt. Hon hällde i lite, och alla såg hur soldaten rörde runt.

"Tänk," sa den andra soldaten, "om det fanns en morot eller två. Morötter gör soppan söt och fin i färgen." En kvinna rensade sina fickor. "Jag har några morötter," sa hon. De skars i bitar och gled ner i grytan. Det började dofta gott.

"Kål gör en soppa stark," sa den tredje soldaten. "Och potatis gör magen glad och mätt." Då kom en pojke med ett litet kålhuvud, och en gubbe skämdes lite men tog fram några potatisar. Allt hamnade i grytan. Någon ropade: "Jag har en lök!" och en annan sa: "Här finns några bitar kött som blev över!" I med det också. Nu spreds en varm, god doft över hela torget. Byborna log försiktigt. De glömde nästan att de hade varit rädda att dela.

Soldaterna rörde, smakade och nickade. "Vilken festlig stensoppa!" sa de. "Den skulle bli ännu festligare med lite bröd bredvid." Då rusade barn iväg och hämtade små brödskivor. "Och kanske lite ost?" viskade någon. En tant kom med sin lilla bit ost. Snart fanns skålar, skedar och bänkar framme.

När soppan var klar, ställde de grytan mitt på torget. Alla fick en sked var. "Varsågoda," sa soldaterna. "Stensoppa åt alla!" Först smakade de försiktigt. Sedan log de stort. Soppan var varm, mustig och god. De satt tillsammans, åt och skrattade. Barnen slurpade och byns äldsta berättade historier. De som nyss hade sagt "vi har inget" märkte att det fanns mycket när alla delade lite.

När natten kom tackade byborna soldaterna. "Vilken underbar soppa ni gjorde av stenar!" sa de. Den första soldaten tvättade de tre släta stenarna och stoppade dem i fickan igen. "De här stenarna är bra att ha," sa han och blinkade. Den andra soldaten log. "Men det bästa i soppan var allt ni delade." Den tredje nickade. "När var och en ger lite, räcker det till alla."

Nästa morgon vinkade byn hej då. Soldaterna gick vidare, mätta i magen och varma i hjärtat. Och i byn mindes alla hur en soppa på stenar blev en fest, bara för att alla hjälptes åt.