Stadsmusikanterna i Bremen

Det var en gång en gammal åsna. Den hade burit säckar och ved i hela sitt liv, men nu var den trött och stel. Husbonden ville inte ha den längre, och åsnan tänkte: “Jag ger mig av! Jag går till Bremen och blir stadsmusikant. Min röst duger nog till något.”

På vägen mötte åsnan en jakthund som låg flämtande vid vägkanten. “Varför ser du så ledsen ut?” frågade åsnan.

“Herrn säger att jag är för gammal för jakt,” suckade hunden. “Jag får inte stanna.”

“Följ med mig till Bremen!” sa åsnan. “Du kan spela trumma med din svans och skälla i takt.” Hunden viftade glatt på svansen och gick med.

Snart kom de till en katt som satt vid vägkanten med morrhåren hängande. “Vad har hänt, katt?” frågade hunden.

“Jag är inte längre snabb nog att jaga möss,” jamade katten. “Matmor vill inte ha mig kvar.”

“Kom med till Bremen!” bräkte åsnan. “Vi blir stadsmusikanter. Du kan spela fiol så stråken ryker – eller i alla fall jama i melodin.” Katten log och följde efter.

När de kom till en gård hörde de en tupp gala på taket. “Kuckeliku! Kuckeliku!” men rösten lät sorgsen.

“Varför ropar du så?” frågade katten.

“Imorgon ska gäster komma,” sa tuppen, “och husmor tänker göra soppa på mig.”

“Nej, nej!” sa hunden. “Följ med oss till Bremen. Vi startar en orkester. En tupp behövs i varje band!” Tuppen skakade sina röda fjädrar. “Kuckeliku! Jag kommer!”

De fyra vännerna vandrade hela dagen. De drömde om hur de skulle spela tillsammans: åsnan skulle skria, hunden skälla, katten jama och tuppen gala. “Vilken musik!” skrattade de.

När kvällen kom var de trötta och hungriga. Skogen blev mörk och kall. Då fick åsnan syn på ett ljus långt inne bland träden. “Där borta finns ett hus,” sa den. “Kanske kan vi få lite mat och vila.”

De smög närmare. Åsnan var högst och kikade in genom fönstret. “Vad ser du?” viskade tuppen.

“Ett bord fullt av mat,” sa åsnan, “och runt det sitter rövare och äter!”

“Vi måste få bort dem,” sa hunden. “Men hur?”

“Vi gör musik!” sa åsnan och blinkade. “Jag ställer mig vid fönstret, hunden på min rygg, katten på hunden och tuppen längst upp. När jag räknar till tre spelar vi!”

De staplade sig på varandra. Åsnan räknade: “Ett, två, tre!” Då skriade åsnan, hunden skällde, katten jamade och tuppen galte “Kuckeliku!” så fönstret skakade. Rövarna hoppade upp av skräck. “Ett spöke! Ett monster!” skrek de och rusade ut i skogen.

Djuren klättrade in, åt sig mätta av bröd och ost, soppa och kakor. Sedan letade de sovplatser. Åsnan la sig på halmen på gården. Hunden bakom dörren. Katten rullade ihop sig vid varma härden. Tuppen flög upp på en bjälke och somnade där.

När natten blivit riktigt svart smög en av rövarna tillbaka. “Kanske är huset tomt nu,” tänkte han. Han smög in och ville tända en låga i spisen. I mörkret trodde han att kattens ögon var glödande kol. Han sträckte fram en tändsticka – och katten flög upp och klöste honom över ansiktet. Rövaren sprang mot dörren, men hunden, som låg där, bet honom i benet. I panik rusade han ut på gården, där åsnan gav honom en ordentlig spark. Tuppen på bjälken vaknade och galte av full kraft: “Kuckeliku! Kuckeliku!”

Rövaren sprang allt vad han orkade tillbaka till sina vänner. “Hjälp!” flämtade han. “I huset bor en hemsk häxa som rev mig i ansiktet. Vid dörren stod en man med en kniv som högg mig i benet. Ute på gården fanns ett svart monster som slog mig med en klubba. Och uppe på taket satt domaren och ropade: ‘Hit med tjuven!’”

Rövarna vågade aldrig mer gå nära huset. Åsnan, hunden, katten och tuppen hade hittat en trygg plats. “Det här är ännu bättre än Bremen,” sa de och skrattade. Och där bodde de sedan, lyckliga över sin vänskap och sin musik. Och om de spelade i Bremen? Nej, de fann att det bästa var att spela för varandra – varje kväll, tillsammans.