Det var en gång en skomakare som jobbade hårt och var ärlig, men trots det kunde han inte tjäna tillräckligt mycket för att kunna leva. Till slut var allt han hade borta. Det enda som återstod var ett stycke läder som räckte precis till att göra ett par skor av.
Så han skar till lädret så det var förberett till nästa dag, och gick och lade sig för att sova. Hans samvete var rent och hans hjärta lätt trots alla hans problem, så han släppte alla bekymmer och somnade snart. På morgonen, efter att han bett sin morgonbön, satte han sig ner för att börja jobba. Då fick han till sin stora förvåning se att skorna redan stod färdiggjorda på bordet. Den gode skomakaren visst inte vad han skulle säga eller tänka om en så märklig sak. Han studerade hantverket: Det fanns inte en enda felsöm att hitta. Skorna var ett riktigt mästerverk.
Samma dag kom en kund in till skomakaren, och skorna passade honom så bra att han glatt betalade extra mycket för dem. Den fattiga skomarkaren tog vad han hade fått för skorna och köpte läder som räckte till att göra två par skor. På kvällen skar han till lädret så att det var förberett för morgondagen. Skomakaren tänkte gå upp tidigt och göra klart de två par skorna. Så han gick och lade sig och sov. Men nästa morgon behövde han inte anstränga sig, för på samma sätt som tidigare var de två par skorna redan färdiga. In kom nya kunder under dagen och betalade gladeligen ett högt pris för de fina skorna, och skomakaren använde dessa pengar för att köpa läder nog till att tillverka fyra par skor. Återigen skar han till lädret på kvällen, bara för att finna att skorna var färdiga nästa morgon. Så där höll det på ett tag: Det som var förberett på kvällen var alltid klart på morgonen, och den gode skomakaren hade det snart väl ställt igen.
En kväll, då julen nalkades, sa han till sin fru då de satt och pratade vid eldstaden: — Jag skulle vilja sitta uppe ikväll och se vem det är som kommer och utför arbetet åt mig. Frun gillade tanken, så de lämnade ett ljus tänt och gömde sig i ett hörn bakom en gardin för att se vad som hände.
Så snart det blivit midnatt smög två små halvnakna älvor in. De satte sig vid skomakarens bänk, tog läderbitarna och började sy och tråckla med sina små fingrar med en sådan hastighet och fingerfärdighet att skomakaren blev alldeles hänförd och inte kunde sluta titta. Och de fortsatte så tills jobbet var helt färdigt och skorna stod klara för användning på bordet. Det var långt innan det hade blivit morgon, och när de var klara försvann de snabbt som blixten.
Nästa dag sa frun till skomakaren: — De här små älvorna har gjort oss rika. Vi borde vara tacksamma och ge dem något åter. Det gör mig ledsen att se att de knappt har några kläder för att hålla kylan borta. Vet du vad? Jag kan göra skjortor, byxor och sockor åt dem så kan du göra ett par små skor åt dem var.
Den tanken gladde skomakaren, och en kväll när allt var klart la de kläderna istället för de tillskurna läderbitarna på bordet och gick och gömde sig för att se vad de små älvorna skulle göra.
Runt midnatt kom de, dansandes och skuttandes och hoppandes runt rummet, och gick och satte sig för att jobba som vanligt. Men när de såg kläderna som låg där åt dem skrattade de förtjust.
Sen klädde de på sig på ett ögonblick, och dansade och sprang runt, så glada som man kan bli, tills de till slut dansade ut genom dörren och iväg över gräsmattan.
Den gode skomakaren och hans fru såg dem aldrig mer, men från den stunden gick det bra för dem och de hade det bra så länge som de levde.
Slut