Soria Moria slott

Det var en gång en pojke som hette Halvor. Han bodde hos sina fattiga föräldrar och gjorde inte mycket mer än att drömma. En dag, när regnet just hade slutat och solen bröt fram, såg han långt borta något som glittrade som rent guld. ”Vad är det där?” frågade han. ”Det, pojke,” sade folk, ”det är Soria Moria slott.”

Halvors hjärta började slå fort. ”Dit ska jag!” sade han. Han tog med sig lite bröd, vinkade åt mor och far och gav sig av över skogar och berg. Han gick tills fötterna värkte. Då bröt det fram en stor vit björn ur granarna. ”Vill du rida eller gå?” brummade björnen.

”Rida,” sade Halvor. Och så bar björnen honom över tysta myrar och snötäckta höjder ända till ett slott av koppar. Där inne bodde en prinsessa, fången hos ett troll med tre huvuden.

Prinsessan släppte in Halvor och viskade: ”Göm dig under sängen. När trollet kommer hem ska jag stilla det, och då måste du hugga. Men akta dig för hornet med styrkedrycken!” Hon visade honom två horn: ett med styrka och ett med svaghet. Hon märkte dem så att Halvor visste vilket som var vilket, men trollet inte.

Det dröjde inte länge förrän golvet skakade. ”Fy! Här luktar det kristenman!” röt trollet, och alla tre huvuden tittade åt olika håll. ”Bah, du drömmer,” sade prinsessan milt. Hon räckte fram hornet med svaghet. Trollet drack i djupa klunkar och blev trött i armarna. Då for Halvor fram, grep det stora svärdet som hängde över dörren och högg. Ett hugg för varje huvud – och så rullade de på golvet.

Prinsessan grät av glädje. ”Ta detta som bevis,” sade hon. ”Skär ut tungorna ur huvudena, så kan ingen stjäla din ära.” Halvor gjorde så, svepte in tungorna i en duk och stoppade dem innanför skjortan.

”Min syster sitter i ett slott av silver,” sade prinsessan. ”Kan du hjälpa henne med?”

”Det kan jag,” sade Halvor. Björnen stod redan redo och bar honom vidare till nästa slott. Där var allt blankt och kallt som månljus. Den andra prinsessan gömde Halvor, precis som den första. När trollet med sex huvuden kom hem, stampade det så att silverlamporna skallrade. ”Fy! Här luktar det kristenman!” brölade det.

”Du är bara hungrig,” sade prinsessan och räckte fram hornet med svaghet. När trollet hade druckit, rasade striden genom salarna. Sex huvuden bet och fräste, men Halvor högg snabbt och modigt. Till slut låg även detta troll stilla. Han skar ut tungorna och stoppade undan dem.

”Min yngsta syster sitter längst bort,” sade den andra prinsessan. ”I ett slott av guld som kallas Soria Moria.”

Björnen bar Halvor över de sista fjällen. Där reste sig Soria Moria slott, skinande som en sol, med torn som glimmade i guld. Den yngsta prinsessan var vackrare än morgonrodnaden. Hon gömde Halvor och viskade: ”Trollet som bor här har nio huvuden. När det blir rasande, blir det starkare för varje hugg. Låt det tro att det dricker styrka, men ge det svaghet. Själv ska du dricka styrkan.”

Snart mullrade hela slottet. Trollet med nio huvuden blåste upp sig så att väggarna bågnade. ”Fy! Här luktar det kristenman!” ylade alla nio rösterna på en gång.

”Du är törstig,” sade prinsessan lugnt och räckte fram fel horn till trollet. Halvor tog en klunk av styrkedrycken, och den värmde honom som eld. Då kom kampen. Eld sprutade ur trollets gap, svärd gnistrade mot sköldar, och Halvor högg huvud efter huvud. När det sista föll, var han så trött att han knappt stod. Men han skar troget ut tungorna och band om dem med sin duk.

Nu var alla tre prinsessorna fria. ”För oss hem till vår far, kungen,” bad de. ”Han tror oss förlorade.”

”Vi går,” sade Halvor. Men vägen var lång, och när de kom ned på slätten mötte de kungens egna soldater. De hade hört talas om de tre prinsessorna och ville ha äran – och belöningen.

”Säg att det är vi som har räddat er,” hotade de, ”annars kastar vi Halvor i älven.” Prinsessorna bad för Halvors liv. Soldaterna lät honom leva, men drev bort honom och red i förväg med prinsessorna.

När de kom till kungens slott berättade soldaterna högt att de hade räddat prinsessorna från troll och eld. Kungen grät av glädje och bestämde bröllop åt dem. Men prinsessorna teg. ”Ge oss tre veckor,” bad den yngsta. ”Sanningen ska nog komma fram.”

Halvor kom gående långt senare, trött, hungrig och utan vän. Han fick arbete i stallet, där han mockade och borstade hästar. Ingen visste att det var han som hade stridit under guldtornen.

När de tre veckorna gått kallade den yngsta prinsessan alla till stora salen. På golvet låg tre stora säckar. ”Den som räddade oss,” sade hon klart, ”kan visa vad ingen annan kan.” Hon lät bära in tre trolhuvuden, ett med tre, ett med sex och ett med nio nackstumpar. ”Här finns också tungorna som skars ut. Vems är de?”

Soldaterna stirrade, bleka. ”Vi tänkte inte på tungor,” mumlade de.

Då trädde Halvor fram i sina enkla kläder. Han bugade för kungen och öppnade sin duk. Han passade tungorna i varje gap. De föll på plats, en efter en, och alla såg att de passade precis.

”Det var han,” sade prinsessorna i kör. ”Det var Halvor som slog ner trollen. Det var Halvor som förde oss från kopparslottet, silverslottet och Soria Moria slott.”

Kungen reste sig. ”Min dotters räddare ska få hennes hand, om hon vill.”

Den yngsta prinsessan gick fram till Halvor och tog hans hand. ”Jag vill,” sade hon och log. ”Ingen annan höll sitt ord så troget som du.”

Det blev ett bröllop som folk talade om i hundra år. Soldaterna som ljög fick skämmas, och björnen sågs aldrig mer – men när vinden ibland drog över fjällen, kunde man tycka att den bar ett vänligt brummande med sig.

Och om någon frågade Halvor hur långt det var till Soria Moria slott, svarade han: ”Längre än långt – men den som inte ger upp, han hittar vägen.”