De tre bockarna bruse

Peter Christen Asbjørnsen
1 min

En gång i tiden bodde tre getter tillsammans på ett fält vid en sluttning. De var de tre Bockarna Bruse. Det fanns en Stora Bocken Bruse, en Mellan Bocken Bruse och en Lilla Bocken Bruse.

Bredvid getternas fält rann en flod. En dag bestämde de sig för att korsa floden och äta gräset på andra sidan. Men först var de tvungna att gå över en bro. Under bron bodde ett stort fult troll.

Först gick Lilla Bocken Bruse på bron. Tripp-trapp lät hans hovar.

"Vem trippar över min bro?" brummade trollet.

"Det är bara jag, Lilla Bocken Bruse, som går över floden för att äta mig fet", sa Lilla Bocken Bruse med en så liten röst.

"Nu kommer jag för att äta upp dig", sa trollet.

"Åh, snälla ät mig inte, jag är så liten", sa lilla Bocken Bruse. "Vänta på nästa get. Hon är mycket större."

"Nåväl, passera", sa trollet.

En stund senare gick Mellan Bocken Bruse på bron. Tripp-trapp, tripp-trapp lät hennes hovar. "Vem trippar över min bro?" brummade trollet.

"Det är bara jag, Mellan Bocken Bruse, som går över floden för att äta mig fet", sa Mellan Bocken Bruse, vars röst inte var så liten.

"Nu kommer jag för att äta upp dig," sa trollet.

"Åh nej, ät inte mig," sade Mellan Bocken Bruse. "Vänta på nästa get. Han är den största av alla."

"Mycket bra, passera", sa trollet.

Det dröjde inte länge innan Stora Bocken Bruse gick på bron. Tripp-trapp, tripp-trapp, tripp-trapp lät hans hovar, och bron knakade under hans vikt.

"Vem trampar över min bro?" brummade trollet.

"Det är jag, Stora Bocken Bruse," sa Stora Bocken Bruse, som själv hade en grov, brummande röst.

"Nu kommer jag för att äta upp dig," sa trollet, och han hoppade genast på bron, väldigt elak och hungrig.

Men Stora Bocken Bruse var väldigt stor och stark. Han satte ner huvudet och stångade trollet så hårt att han flög högt i upp i luften och sedan föll ner i mitten av floden med ett plask.

Och det stora fula trollet sågs aldrig igen.

Därefter gick Stora Bocken Bruse, Mellan Bocken Bruse och Lilla Bocken Bruse till fältet på andra sidan floden. Där åt de sig så feta att de knappt kunde gå hem igen.

Slut

Mer av Peter Christen Asbjørnsen