Ricky med tofsen

Det var en gång en drottning som fick en liten son. Pojken var inte vacker, och på hans huvud stod en liten tofs rakt upp. Men en god fé kom till dopet och sa: "Han ska heta Ricky med tofsen. Han kommer att bli klokare än alla andra. Dessutom får han en gåva: han ska kunna ge av sin klokhet till den han älskar mest." Så växte Ricky upp vid hovet. Han var fortfarande inte vacker, men han var rolig, kvicktänkt och vis. Alla som lärde känna honom skrattade åt hans historier och lyssnade gärna på hans råd.

I ett grannland föddes två prinsessor. Den äldsta var så vacker att alla blev stumma när de såg henne. Men hon hade nästan inget förstånd, och det gjorde henne ledsen. Den yngre systern var inte vacker, men hon var skarp som en kniv, nyfiken, lärde sig allt fort och kunde svara klokt på varje fråga. När prinsessorna föddes kom också en fé. Hon hade inte kunnat ge den äldsta både skönhet och klokhet, eller den yngre både skönhet och klokhet. Men hon viskade en hemlig tröst till var och en. Till den äldsta, som var så vacker men bekymrad över sitt dumma huvud, viskade hon: "En dag kan du göra den du älskar vacker i dina ögon och i andras." Den hemligheten lade sig tyst i prinsessans hjärta och glömdes nästan bort.

När systrarna blev äldre beundrade alla den yngres vett, men många drog sig undan när de såg hennes ansikte. Den äldsta fick komplimanger för sitt utseende, men när hon pratade tappade folk tålamodet. Hon hörde viskningar och fniss och gömde sig ofta för att gråta.

En dag gick den vackra prinsessan vilse i skogen. Hon grät vid en källa när en liten herre med lustig tofs på huvudet kom fram. Han bugade artigt. "God dag, prinsessa. Varför är ni så sorgsen?"

"Jag är så trött på att alla tror att jag bara är ett vackert ansikte," suckade hon. "När jag talar blir allting fel. Jag skulle ge vad som helst för att bli klok."

Ricky med tofsen log vänligt. "Jag heter Ricky. Jag har fått en gåva av en fé: jag kan ge klokhet åt den jag älskar mest. Och jag älskar er, prinsessa, sedan jag först hörde talas om er. Om ni lovar att gifta er med mig om ett år, ska jag ge er den klokhet ni önskar redan i dag."

Prinsessan blev först förskräckt. Ricky var verkligen inte vacker. Men hans ögon var snälla, och hans röst lät trygg. Hon tänkte på alla gånger hon gjort bort sig och sa till sist: "Jag lovar. Om jag blir klok och lyckas göra hedern åter åt mitt namn, ska jag gifta mig med er om ett år, på dagen."

"Så ska det bli," sa Ricky. Han rörde lätt vid hennes hand och sa: "Ta emot vad jag kan ge. Och använd det väl."

I samma stund kändes världen annorlunda för prinsessan. Orden fann henne som fåglar som landar i boet. Hon kunde tänka klart, ställa frågor, svara rätt och se samband hon aldrig sett förut. Ricky log och visade vägen ur skogen. "Farväl tills vi ses igen, min prinsessa," sa han.

När hon kom tillbaka till slottet märkte alla förändringen. Hon talade med ro och glans, gav kloka råd, tröstade och gjorde sig förstådd. Snart ville kungar och prinsar från många länder fria till henne, inte bara för hennes ansikte, utan för hennes förstånd. Hovet lyste av fester, samtal och musik. Mitt i allt detta glömde prinsessan nästan sitt löfte.

Tiden gick, och dagen då ett år gått närmade sig. En morgon, när slottet vilade efter en stor bal, gick prinsessan ensam i skogen för att tänka. Hon kom till en glänta. Där var marken strödd med blommor, lampor hängde i träden och ett helt följe väntade. En liten, ståtligt klädd man trädde fram med ett varmt leende. Det var Ricky med tofsen.

"Min prinsessa," sa han milt, "i dag är det ett år sedan vi sågs vid källan. Jag kom för att be er hålla ert ord."

Prinsessans hjärta slog hårt. Hon mindes hur hon lovat, och hur mycket gott hennes nyfunna klokhet fört. Hon såg Rickys godhet och hans trofasthet. Men hon var också rädd, för hon visste att hon ännu inte älskade honom som man och hustru bör. Hon tvekade och sa ärligt: "Ricky, ni gav mig en gåva som förändrade mitt liv. Jag vill vara hederlig. Men hur kan jag gifta mig med någon jag inte älskar? Och jag ska inte ljuga: jag har alltid drömt om att den jag gifter mig med ska vara vacker."

Ricky nickade, utan att bli arg. "Ni talar sant, och sanning är värdefull. Men minns ni vad féen viskade när ni föddes? Ni har en hemlig gåva. Om ni älskar någon, kan ni göra honom vacker i era ögon och i allas. Det ligger i er makt."

Prinsessan såg förvånad ut. Ett svagt minne vaknade, som en glöd under aska. "Är det sant?" viskade hon.

"Det är sant," svarade Ricky. "Men ingen kan befalla ett hjärta. Jag ber er inte om falska ord. Använd ert förstånd, som nu är ert eget. Se på mig. Väg det ni tycker är fult mot det ni tycker är gott. Jag kan inte ändra mitt ansikte själv, men jag kan vara trogen, vänlig och lika stadig i glädje som i sorg. Ibland blir det man väljer med hjärtat vackert för att man har valt just det."

Prinsessan stod tyst länge. Hon mindes hur han mött henne i skogen, hur han aldrig skrutit över sin gåva, hur han väntat ett helt år utan att trycka henne, hur han nu bad henne vara sann. Hon såg hans ögon, som var fulla av omtanke. Hon kände hur hennes hjärta rörde sig, mjukt men säkert.

"Ricky," sa hon till sist, "när jag ser på er nu, ser jag mer än er tofs och ert ansikte. Jag ser er godhet, er klokhet och hur ni håller ett löfte. Jag tror att det är det som är vackert på riktigt. Jag… jag älskar er."

I samma ögonblick syntes en förvandling. Kanske var det féens gåva. Kanske var det kärleken själv. Rickys drag mjuknade, hans hållning blev graciös, och den lustiga tofsen satt plötsligt som en prydnad. Alla i gläntan drog efter andan. Han var nu lika behaglig att se på som han alltid varit att lyssna till.

Bröllopet firades där i skogen och sedan i båda rikena. Den yngre prinsessan blev också lycklig, för nu började folk se hennes skarpa sinne först och hennes yttre sist, och en man som älskade hennes klokhet såg snart hennes ansikte som det vackraste i världen.

Och så levde de väl tillsammans. I rikena sa man: "Skönhet är en gåva, men den bleknar om ingen vänlighet bor bakom den. Klokhet är en skatt, men den lyser starkast när den delas. Och kärlek – den kan göra både hjärta och ögon nya."