Det var en gång en liten flicka vars mormor hade gett henne en röd sjal. Flickan tyckte så mycket om sjalen att hon bar den varje dag, och till slut kom hon att kallas Rödluvan.
En dag sa flickans mamma till henne att hennes mormor var sjuk och att hon måste gå till henne med kaka och kaffe så att mormorn kunde bli lite piggare. "Men var försiktig", manade mamman. "Gå raka vägen dit och sen raka vägen hem". Det lovade Rödluvan.
Rödluvans mormor bodde en mil ut i skogen från byn. Just då hon kommit in i skogen mötte Rödluvan en varg. Rödluvan visste inte vad det var för slags varelse hon mött och var därför inte alls rädd för vargen.
– God dag Rödluvan, sa vargen. Är du ute så tidigt? Var är du på väg?
– Tack snälla vargen, sa Rödluvan. Jag ska gå med kaka och kaffe till stackars mormor som är sjuk.
– Var bor hon då? undrade vargen.
– En mil in i skogen från byn, svarade Rödluvan. Hennes hus ligger vid de tre stora ekarna, du vet säkert vart det är.
Vargen funderade för sig själv. Rödluvan var säkert mycket godare att äta än den gamla kvinnan. Jag måste handla skyndsamt, tänkte han, så att jag kan äta upp dem båda två. Så han gick framåt längs stigen bredvid Rödluvan en stund, sen sa han:
– Ser du så vackra blommorna är? Hör du hur vackert fåglarna sjunger? Du går så allvarligt som om du var på väg till skolan, medan alla andra här ute i skogen är så glada.
Rödluvan höjde på ögonbrynen, och när hon såg de vackra blommorna tänkte hon att hon borde plocka med sig några fina blommor till sin mormor, som säkert skulle bli så glad. Det skulle hon hinna utan problem. Så hon klev in i snåren och såg den ena blomman vackrare än den andra, och började plocka.
Under tiden sprang vargen raka vägen hem till Rödluvans mormor och knackade på dörren.
– Vem där? frågade mormorn.
– Rödluvan, svarade vargen. Jag kommer med kaffe och kaka till dig.
– Vrid på handtaget, sa mormorn. Jag är för svag och kan inte komma upp.
Vargen vred på handtaget och dörren öppnade sig. Vargen smög in och i ett enda glufs slukade han mormorn, sen klädde han på sig mormorns nattlinne och nattmössa och gick och lade sig i sängen och drog täcket över huvudet.
Efter en lång stund kom Rödluvan, som varit ute i skogen flera timmar och plockat blommor. Hon förvånades över att dörren var öppen, och när hon gick in i stugan fick hon en sån konstig känsla.
– God morgon! ropade hon, men fick inget svar.
Så hon gick fram till sängen och lyfte undan täcket, och där låg mormorn med nattmössan dragen långt ner över ansiktet, och såg så konstig ut.
– Mormor vilka stora öron du har! utbrast Rödluvan.
– Det är för att jag ska höra dig så bra, fick hon till svar.
– Och vilka stora ögon du har!
– Det är för att jag ska se dig så bra.
– Och vilken stor mun du har!
– Det är för att jag ska kunna äta upp dig! ropade vargen och slukade Rödluvan i ett nafs.
Sen lade sig den mätta vargen i sängen igen och somnade. Och började snarka, högt! Efter en stund kom jägaren förbi och hörde de höga snarkningarna. "Jag måste se hur det går för den gamla kvinnan", tänkte han och klev in i stugan, och då såg han vargen. Han tog fram sin sax och klippte upp vargens mage, och ut hoppade Rödluvan och hennes mormor. Sen lade de två stora stenar i vargens mage och sydde ihop den igen. Och när vargen vaknade hade han så ont i magen så han sprang till skogs och kom aldrig mer igen.
– Nästa gång går jag raka vägen till dig mormor som mina föräldrar sa till mig, sa Rödluvan.
Slut